Nihilismens seger

Ja, nu sitter jag här, en vecka innan deadline, och borde inte vara ett dugg förvånad. Trots det hade jag inte trott att jag skulle ha tid att blogga om det här helvetesprojektet men nu när Maya-snillet Yucuei sitter tillsammans med Wei och modellerar om hela skiten så kan jag slappna av.

Efter ett par veckor med hårt slit och många berg och dalar har jag nu fått lära mig att blod, svett och tårar inte är önskvärt. Jag har spenderat ett par nätter här i hopp om att mina välavvägda och geometriskt mer reserverade 3d-modeller skulle få sin chans, men nu när även Weis mer skruvade och korvliknande former ratats tar jag det bestämt inte personligt längre. En vecka återstår i denna vita men så föga oskuldsfulla lokal och i nuläget kommer jag inte att sakna det en sekund.

Istället för att bli uttröttad av extrem fåfänga och byggander som inte är arkitektur kan jag fokusera på det som är viktigt för mig: Staden, livet och tiden. What makes the world go round? En del av svaret finns att finna här på kontoret, men vetskapen om detta är erfarenhet nog, jag vill inte längre vara en del av denna narcissistiska maskin som reducerar vårt komplexa yrke till att handla om att modellera "sexy blobs" i en virtuell 3d-värld.

Någon gång i framtiden kommer jag kunna summera perioden här med något mer än att jag lärde mig grunderna i Rhino. Jag kommer nog alltid föredra lekfullhet framför cynism, även om de två gärna kan få lov att överlappa varandra för att ge den där extra skärpan. Vi borde utmana uppfattningen om vilka verktyg som ska användas tillsammans och om jag en dag kommer finna logiken i att kombinera en motorsåg med network intelligence-scripting tror jag att jag kommer vara något på spåren. Att snurra runt kring en oregelbunden yta skapad av ett par slumpmässiga linjer och samtidigt sitta still framför en platt skärm är inte sexigt, bara dumt.

Så är jag också lite förbannad på mig själv för att jag trots detta låter mig absorberas. Viljan att göra något bra släpper inte taget och jag kommer tillbaka efter middagen för att sitta här till halv två trots att jag inte riktigt vet vad jag gör. Att det också utspelat sig ett sällan skådat triangeldrama den senaste veckan gör mig inte lugnare i min stol, jag får be att återkomma till det när energin som driver mitt ordval inte är så negativt laddad.

Lyssnar på P1 och hör om Färgfabriken Norr, deras nyöppnade filial i Östersund. Självklart kan jag ibland tycka att Sverige är ett tröttsamt litet, trångsynt och präktigt land, men samtidigt är det de saker jag gillar. Kanske inte självgodheten och PK-elitismen men vetskapen om vad som gör Sverige så bra öppnar också upp för en skarpare kritik. Jag tar med mig en del av världen hem. Kanske en blick, ett förhållningssätt som gör mig mer avslappnad när jag betraktar min egen jord. Inte som något vackert men som något globalt. Om vårt land tillhörde kineserna, hur skulle det se ut?

Patetiskt

Uuuuhhh....

Efter en dags hårt modellerande för att please de patetiska cheferna är jag på väg hem. Gårdagens möte var pinsamt. Ma satt och gjorde sjukt fula skisser utan substans, kom knappt med några idéer och Yuseki (den japanska partnern) visade en hemsida med en massa andra galna utopiska projekt som vi skulle bli 'inspirerade' av. Skillnaden är att dessa tillsynes sjuka former bygger på research och utvecklar idéer om framtida byggande efter bestämda principer. Det vi gör är bara form, ingenting undersökande. Konceptet hittills har varit att behålla de fula buskiga träden planterade någon gång på 60-talet för att fylla ut en död plats. Koncept? Nä, det kan man knappast kalla koncept. Men 'a cool shape' kan de begära. Inte fan kan de ens skissa nåt snyggt själva, alla utkast från Ma hittills har varit hiskeliga. Men när de bedömer våra idéer kan de inte säga vad som är bra eller dåligt, bara vad som är fult eller snyggt. Det är fanimej riktigt patetiskt.

Jag förstår så väl varför folk lämnar det här stället. Jag trodde i början av tävlingsprojektet att jag skulle kunna jobba med konceptet, programmet och en strategi för att skapa en ny urban plats som en del av projektet. Men det ser ut att bli ett torn som står på en 'skulpterad' grön yta utan urbana kvaliteter. Bättre då att byta ut gräset mot betong och låta skejtarna ta över, då blir det i alla fall liv på torget.

Jag har faktiskt i nuläget en form på huset som kanske kan pleasa Ma rent formmässigt, och konceptuellt tycker jag det fungerar ganska bra. Nu gäller det att förmedla idéerna så att han förstår att detta är vägen att gå. Med tanke på att allt omkringliggande är dansk suburbia så behövs det inte en sjukt galet megastruktur för att det ska sticka ut. Men detta är inte precis ett kontor som är känt för att spela på nyanser och referenser...sorgligt nog precis de uttryck jag gillar bäst.

Bättre lycka imorgon. Godnatt.

Konsten att behaga

Hade möte med Ma och Qun igår. Han gillade min smälta glass men tyckte inte den skulle vara platt på toppen. Jag förklarade referensen till de omkringliggande typologierna, det ingår liksom i mitt sätt att tänka att man på något sätt knyter an till en tradition eller stil, hur blobbigt det än blir. Även min idé om ett grönt transparent podium ratades. Åtminstone den här gången. Jag tänkte göra några snitt och illustrationer för att förklara idén bättre. Han satt mest tyst och skissade fula grejer på ett papper. Den där killen är helt beroende av andra för att förverkliga sina idéer. Jag tror inte han har ritat ett enda projekt själv, därför då hade det blivit för jävligt. Som strateg och mediaälskling passar han perfekt, men som arkitekt...han var inget speciellt hos Zaha och hade aldrig klarat sig i Europa eller USA. Kina behöver en hjälte och med lite tur kan vem som helst ta den rollen. I det här fallet Ma Yansong.

Qun verkade mer intresserad av mina idéer och motiveringar. Jag har läst på tillräckligt för att förstå vilken strategi som är viktig i Danmark, och jag tror definitivt den är förenlig med ett friare formspråk. Men när det inte går så lätt som Ma är van vid så blir han som ett barn som vänder sig inåt och kladdar på ett papper medan man förklarar att projektet ska ha urban karaktär och vara en aktiv plats...

Om vi bara hittar en cool form så ska jag nog kunna övertyga dem om att det inte bara ska vara en gräsplätt framför huset utan ett torg och en passage som förmedlar liv och social aktivitet. Och till min hjälp har jag lyckligtvis lanskapsarkitekten Hans Kragh hemma i Köpenhamn, han lär inte vilja behålla de buskiga träden på tomten. Jag må vara i Kina, men kulturellt är jag fortfarande...skansk?

Lördag i sängen (nästan)

Idag är det grått utanför och jag kan stanna inne och uppdatera mig själv och er utan att plågas av det lutherska måste-ut-i-det-fina-vädret-samvetet. Jag har jobbat omkring 12 timmar i snitt per dag denna veckan och förtjänar att ta det lugnt och bara hänga framför datorn och läsa dn.se, hänga upp tvätt och laga couscous medan P1 surrar ifrån sovrummet. Det blev visst lite rengöring av badrummet och rakning också (japp, denna gång rök under-och överskägget, kvar blev en liten getfläck, en hommage till svt:s ständige designreporter vars namn inte rimmar på Leeewerentzz;)

Framför allt blir det tid att äntligen skriva lite om Shanghai. Denna stad vars namn väcker märkliga associationer till dåliga hollywoodproductioner med Jackie Chan men också bilder av den moderna megastaden med koloniala fundament. Trots associationerna och att jag sett bilder av den där uppseendeväckande skylinen med tv-tornet Pearl Tower i förgrunden så hade jag väldigt få inbillningar om staden. Resan var ju inte precis planerad, jag bokade biljetten dagen innan avresa så det blev knappast tid för omfattande research.

Den lokala flygplatsen för inrikesflyg, Hongqiao, var förvånansvärt liten och det var ganska lätt att hitta ut till en ändlös och tjock kö av taxibilar. Jag hade tänkt ta bussen för att spara några slantar men min värdinna Anna rådde mig att ställa mig i den lika ändlösa kön till taxibilarna, buss var inget reellt alternativ. Det visade sig att den enorma kön rörde sig förvånansvärt fort och det tog inte mer än mellan fem och tio minuter innan jag satt i en VW Santana på väg in mot stan. Att på kvällen färdas uppe på de upphöjda motorvägarna inklämda mellan 30-våningshus är en surrealistisk upplevelse. Ibland blir staden så lik en dystopisk science fiction-film att man börjar titta efter flygande bilar mellan skyskraporna. Vi blev visserligen omkörda av en högljudd gul Lamborghini men närmre än så kom jag inte.

Anna bor en ett ganska smaklöst höghus på Fuxing road i de franska kvarteren där gatorna är kantade av plataner och man lätt kan tro sig vara i Barcelona. Utsikten från lägenheten är dock fantastisk, man ser österut mot Pudong och de enorma skraporna som är fjärran den gemytliga skala som återfinns i den gamla staden. Överhuvudtaget känns staden mycket mer europeisk än Peking, vilket ju inte är så konstigt eftersom den till stor del byggdes av européer under första halvan av nittunhundratalet. Numera är det en global stad med alla möjliga uttryck, en smältdegel som skulle kunna vara otroligt spännande och intressant, men som tyvärr faller på sin styrka; att vara landets ekonomiska motor. Jag hade visserligen hört att Shanghai inte hade hälften så mycket sevärdheter som Peking men trots det var jag förvånad över att min fascination lagt sig efter bara tre dagar. Jag ska inte bara skylla på staden, min dåliga research efter smultronställen gjorde det svårt att göra det bästa av upplevelsen, och jag borde vetat bättre än att lita på andra att visa mig runt. Anna ville gärna ta med mig upp i Jinmao tower för en drink men det var sent påkommet och på söndagen var det regnigt och grått och vi hade bara försvunnit i molnen 407 m över staden.

Första kvällen blev så härligt som det kan bli med vernissage på designhotell och vitt vin på tafflig flygplansmat. På vägen genom foajen la jag märke till restaurangen som var fullproppad med danska klassiker, och då menar jag inte Jacobsen och Kjaerholm utan Wegner och Juhl. Jag missade Richard Huttens kort föreläsning men kom till det lagom till upplösningen. Klämde mig in bland designereliten i den lilla baren på fjärde våningen och tog för mig av drickat. Alla var där. Under kvällen hälsade jag på Mooois ägare, folk från Morphosis, en drängfull project manager på PTW (som ritat Water Cube här i Peking) samt andra holländska excentriciteter och unga välklädda italienare. Insprängda återfanns naturligtvis välsminkade Shanghai Girls i små svarta och alltid med et leende på läpparna. Överhuvudtaget var nivån på damerna i Shanghai rätt mycket över snittet för min nuvarande hemstad.

Jag fick några visitkort och beklagade min avsaknad av detsamma, man får improvisera men det känns alltid lite pisamt i dessa sammanhang att inte kunna dra fram kortet. Visst, det kan tyckas är trivialt men utan tappar man en naturlig trovärdighet. Jag har visitkort, därför är jag. Jag hängde till slut med några unga kostymbefriade (gudskelov) italienare från Milano för att skaffa lite mat innan det bar vidare. Efter några vändor hittade vi till slut något som såg ut som lokal snabbmat. Det visade sig tvärtemot vara en kräftkedja och det var bara att dra på sig plasthandskarna och kräfta loss på varma och korianderdoftande sumpdjur. Inte blev vi mätta av det så efter ytterligare lite dumplings så begav vi oss till slut mot The Shelter, en mörk källare ett stenkast därifrån. Technohousedrumnbassen pumpande och jag en specialdrink och några taffliga danssteg. Publiken var självklart internationell, och minsann kunde jag urskilja mer än en nordlig uppsyn.

En taxi hem till Fuxing lu framåt halv tre och dagen efter var jag minst sagt seg att komma igång. Men solen sken och jag och Anna gav oss ut på gatorna...

Hard day's night

Nu är jag verkligen fast i jobbträsket. Men det är inte hjärndött manglande i autocad, utan en lång och smärtsam men likväl njutningsfull kreativ process som innebär sömnlösa nätter och tysta stunder med blicken i horisonten.

Jag jobbar inte längre själv, vilket har släppt loss en del tankar, men Pierre som är mitt bollplank kan jag ibland upfatta som ganska pessimistisk. Ah, det går inte, vi får se... vad som helst kan hända, Ma kanske inte gillar det...äh, de vill alltid ändra på allt i slutet. Jag som hade hoppats att han skulle vara entusiastisk att dela med sig av sin research om hållbarhet, speciellt eftersom han inte gjorde nåt annat under en månads tid och mest klagade för att han inte fick utnyttja sina fem års erfarenhet till nåt bättre. Jag å andra sidan skryter inte precis med min erfarenhet, men jag vill verkligen skapa något bra, något som är kenceptuellt starkt, lite galet men samtidigt byggbart.

Det är alltså den där höghustävlingen i Rödovre utanför Köpenhamn jag syftar på. Jag har läst på om höghus i Danmark och kommit fram till att de gärna vill se galna projekt i Danmark, men bara på utställningar och inte byggda. Alla höghus i det landet är vertikala lådor som vilar på en horisontell låda. det finns liksom inget annat alternativ. Vi började med tornliknande byggnader men eftersom volymen är så stor så blir proportionerna helt fel, så vi fick börja tänka mer på SAS-hotellet för att komma någonvart. De bygger ju likadant nu, Ferringhuset i Örestad är från 2002 och inte mycket har hänt däremellan.

Jag gjorde en smältande glass som var ganska fin, sen gjorde jag samma fast med ellipser, sen gjorde jag twin towers, sen... Idag ska jag back to basics: två skivor, lite förskjutna, balkonger mot öst, dublex och vinterträdgård mot väst. En annan volym på norra sidan, ganska slank med övrigt program och multihall överst. Får se om det kan bli nåt.

I helgen ska jag fortsätta plåta alla dessa tegelskulpturer som pryder staden. Och skriva om Shanghai. Kanske har jag även lyckats formulera varför jag älskar Peking tills dess.

Blött farväl

Så kom jag äntligen iväg till Shanghai. I samband med första majfirandet fick vi en klämdag på fredagen (som de visserligen ville ta tillbaka igen på söndagen) så det var upplagt för att göra något konstruktivt och inte bara häcka i Peking. Sent på måndagkvällen hade min redaktör på Abitare, Vivi, bett mig om hjälp att designa ett inbjudningskort till en föreläsning med tillhörande cocktailparty i Shanghai. Jag hade inget bättre för mig och hon erbjöd sig att bjuda på lunch eller middag som tack. Efter att ha slängt ihop nåt inspirerat av designerns hemsida träffades vi dagen efter för nämnda lunch och hon föreslog att jag skulle komma ner till Shanghai över helgen, jag hade ju trots allt bidragit till festen. Efter lite prisjakt bestämde jag mig till slut: Om jag inte kom iväg till Shanghai nu så skulle det inte bli av. Sagt och gjort. Fick tag på en flygbiljett som till slut hamnade på 50 % mer än nattåg, men jag får ju skylla mig själv som aldrig planerar i god tid.

Boende var redan fixat, jag hade varnat Mickes halvsyrra Anna som bor där nere att jag skulle komma två veckor tidigare, men efter att ha avbrutit i sista stund föreslog hon istället denna helg, så det var bara att facbooka lite och bekräfta min ankomst torsdag kväll.

Onsdagskvällen i Peking blev blöt, först middag med alla på kontoret inklusive Qun, Ma hade redan gett sig av någonstans. Koreansk barbeque på samma ställe som sist, jag tror aldrig jag har ätit så mycket kött som där. Ölet och vinet (kinesiska för sprit) flödade och åtminstone hardcore-gruppen med Mat och Dave i spetsen såg till att skåla så fort någon satte ner glaset. Med två på varje cykel vinglade vi snart längs de breda motorvägsliknande gatorna österut mot Sanlitun, expatsyndarnas mecca. Terrassen ovanpå China Doll erbjöd det perfekta vattenhålet med tramsig musik, hyfsade drinkpriser och många glada damer. Efter en halvtimme hade ett tiotal från kontoret slutit upp och det blev improviserad salsa, samba och tango. Och mer öl. Till slut kunde vi inte låta bli att ta sönder bänken vi satt på. Halv fem var klockan när jag ramlade in genom dörren och då var gryningen inte långt borta.

Ett ständigt pulserande och bankande i mitt huvud ackompanjerade uppvaknandet på torsdagen framåt tolv. Efter frukost på knäckebröd med kalles och havregrynsgröt rann timmarna iväg och plötsligt var det en jakt på tid att hinna med flyget kl 17. Men taxin till flygplatsen tog inte mer än 20 min så jag var trots allt i god tid...

Outside looking in

I veckan tog jag mod till mig och pratade med Dang Qun (en av delägarna) om att köra igång tävlingen i Danmark. Hon frågade om jag var intresserad och jag sa, visst, jag är väldigt intresserad. Vi diskuterade projektet löst och jag tog på mig att göra lite allmän research och studier av hur programmet kan organiseras. Det hela rör sig om en inbjuden tävling om ett höghus på ca 25 våningar i Rödovre i utkanten av Köpenhamn. Idag är tomten en parkeringsplats invid en av huvudvägarna in till Köpenhamn och i programmet märker man att detta är grannkommunens högtflygande planer på en spektakulär byggnad som ska fungera som en ekonomisk motor. Första tanken som kommer upp när man tittar på denna stackars parkeringsplats i den trötta genomfartsförorten är att det är ett högt spel för kommunen att spekulera mot marknadskrafterna. I programmet kan man läsa följande:

"Højhuset skal være et markant punkt i Rødovre. En generator for en positiv
udvikling. Et vartegn for kommunens fremtidsvisioner og potentiale."

Det låter ju väldigt ambitiöst, man kan tänka sig att kommunen känt sig förbisedd efter många år av nyinvesteringar i områden som Örestad och Sydhavnen och nu bestämt sig för att till slut själva sätta spaden i marken, lagom i tid till sjunkande bostadspriser och en överhettad byggmarknad.

Men det är självklart inte min uppgift att ifrågasätta idén, istället ska jag framhäva platsens fördelar i form av närhet till köpcentrat Rödovre Centrum och Vestbadet, Arne Jacobsens lilla bibliotek och rådhus, Damhussjön och alla gröna områden för frilufts-och idrottsliv. Köpenhamn är inte mer än 7 km bort och det går buss och tåg var tionde minut. Perfekt för den ungdomlige 40-talisten som är sugen på att byta villan mot en våning med utsikt över staden och landet, som gärna dansar tango och målar med olja. Hon pysslar gärna med växter på den inglasade balkongen medan han läser biltidningar och på kvällen bjuder de hem vänner för dricka lådvin och njuta av utsikten.

Självklart vill man från officiellt håll inte rikta in sig på en så begränsad målgrupp, men i dessa tider kan det nog vara svårt att locka till sig de urbana 30-åringarna som hellre bor i Örestad eller på Islands Brygge. Barnfamiljerna är redan borträknade och något budgetboende lär det inte bli. Att bygga högt kostar, vare sig marken är billig eller ej.

Det är i alla fall dessa smått cyniska reflektioner och analyser som jag de senaste dagarna börjat lägga ihop till och som ska utgöra grunden för konceptet. Nästa steg är att börja modellera med volymer och se vilka möjligheter som finns. Kanske blir det inte något höghus, eller blir det ännu högre än tillåtet? Och hur ska vi integrera den ekologiska biten, blir det en stor vertikal trädgård som genererar värme och tillåter naturlig ventilation? Halva fasaden täckt av solceller eller en stor vindsnurra högst upp för att markera att vi går in i en ny grön tidsålder?

Det återstår att se hur mycket ansvar jag kommer att ha, men jag kommer göra mitt bästa för att se till att bli spindeln i nätet, den som kan mest om projektet och därmed en given projekt manager. Och vinner vi så vette fan om jag kan fortsätta plugga i höst...

Kulturell korvstoppning

Idag gav jag mig för första gången i Beijing ut på en detox/retox joggingrunda (eftersom man nog klumpar igen lungorna med byggdamm, industrigaser och svetsångor lika mycket som man eventuellt förbättrar sin övriga hälsa). För mig kändes det dock oumbärligt då jag inte går mer än kanske 200 steg dagligen sedan jag började jobba.

Så medan jag sprang i hutongerna och sedermera längs kanten runt den vackra Houhaisjön och lyssnade på Spanarna kom jag med anledning av Johan Hakelius spaning om den moderna, roliga och sociala besserwissern att tänka på ett annat radioprogram som jag lyssnat på medan jag ritade jättevillorna i Sanya. I denna tretimmarsutsändning om Kina talade nämligen en kvinnlig kinesisk lärare i nationalekonomi på en "lyxskola" i Shanghai om "korvstoppningen" som präglar den kinesiska akademiska traditionen. Onekligen är det en skrämmande tanke att en miljard korvstoppade kinesiska besserwissrar skulle börja sätta resten av världen på plats.

Jag började spåna vidare på min egen sits i det hela. Varför springer jag runt en sjö i Kinas huvudstad, en av världens största byggarbetsplatser tillika den stad som ska vara värd för världens största mediala och politiska evenemang i år? Just den frågan kanske inte behöver besvaras men en annan, större fråga börjar utkristallisera sig. En som rör min person och mina ambitioner. För vad är det jag vill med allt detta?

Stora delar av mitt liv skulle nämligen krasst kunna kvalificeras som kulturell korvstoppning. Självvald sådan, väl att märka. Alla middagar med vänner och bekanta och öl på krogen, konstutställningar och resor till när och fjärran, föreläsningar som får alla andra än mig att slumra till så att anteckningsboken ramlar i golvet, bloggande och gratisarbetande för snåla franska snobbar med krokodilskinnsboots och hopplösa försök att bygga modeller av bivax. Allt för att en dag kunna vara en nyfiken kulturperson, en utmärkt social och rolig besserwisser tillika en framstående arkitekt, alltid benägen att göra det oväntade, med ett stort nätverk som berikar mig och mitt professionella liv med annorlunda perspektiv och utmanande teser om vår gemensamma verklighet.

Där har svaret på frågan om varför jag är här och springer runt en sjö i händelsernas centrum medan jag förkovrar mig med popkulturell framtidsforskning finansierad av public service.

One Night In Beijing

Ojojojoj.... karaoke igår kväll alltså. Efter en lite mindre kladdig födelsedagsmiddag än de för Hewei och Yitzak bestämdes det att vi skulle ta taxi till Party World, ett av de hundratals karaokepalats i den här stan. Först fick vi ett sjyhögt pris och var på väg till K-tv sitället, men de förhandlade och fick ner priset till en rimlig nivå. Vi var omkring tjugo pers så rummet behövde vara därefter. Och mycket riktigt var det en hel liten sal med fler soffgrupper och stor projektionsduk som vi till slut blev ledda till.

Yukwei, Xiaofu och de andra började med omedelbart med sin falsettversion av den förfärliga balladen ”One night in Beijing” vars enda rad på engelska lyder just så.Ölen och whiskyn flödade och efter en timme eller så var det dags för en favorit i repris: Billie Jean. Förra gången, på K-tv tyckte jag nämligen att stämning var lite väl sömnig efter alla ballader så jag körde lite dance moves à la klockan-är-tre-på-natten-och-alla-är-fulla-och-glada-så-what-the-fuck, och har sedan dess blivit kallad Max Jackson. Så de ville naturligtvis att jag skulle göra om tricket. Denna gång var dock min röst totalt förstörd av allt hejande och skrikande så jag fick Howard och Eric till att sjunga medan jag hopplöst trasslade in mig i mikrofonsladden i mina försök att snurra graciöst och göra moonwalk på det klibbiga stengolvet. Jublet från de andra kom, men det var nog mest ett slags sympati än verklig uppskattning. Nä, jag tror faktiskt de tyckte min imitation var väldigt kul och jag har inget emot att ”bjuda på mig själv”, jag tror nämligen själv att jag kan göra en MJ-imitation, och då tror de andra de också.

Vid halv tretiden ställde jag in min planerade ”Fly me to the moon” innan jag och Linh ramlade ut i en taxi och lämnade de trötta MAD-arbetarna åt sitt öde.

To the wall and back

Aah, tre dagars ledighet i ett sträck, nu känns det faktiskt skönt att börja jobba igen. Först turen till Commune by the Great Wall i söndags, en fulländad dag med solsken, lite uppfriskande regn, blommande mandelträd, spännande arkitekturupplevelser och en fantastisk solnedgång kompletterad med var sin Dry Martini. Det verkade som säsongen just börjat, när vi kom till klubbhuset hungriga efter några timmars vandrande och upplevande bland bambu-och betongvillor var vi de enda gästerna. Det verkar som holländarna som hade hjälpt oss och visat runt var vårt ända sällskap inne på området och de dök inte upp förrän vi avslutat vår middag, som trots att vi var synnerligen modesta och valde det mest prisvärda de hade slutade på 200 per person. Vilket naturligtvis är löjligt billigt för hela upplevelsen med svenska mått mätt.

Om det var svårt att komma dit med buss så skulle det inte vara mycket lättare med taxi. Eller taxi, det var en från byn som erbjöd sig som chaufför. Den trevliga conciergen i receptionen ordnade allt och försökte dessutom pruta men vi fick acceptera att lägga ut 200 för att komma till närmaste subway, vilket ändå var acceptabelt. Han körde fort men väl längs slingriga serpentinvägar i bergen. Det var underbart att åka bil genom mörkret, jag älskar det och sitter med uppspärrade ögon för att suga i mig känslan. Nånstans när vi var på väg mot motorvägen blev det totalstopp. Det visade sig att en stor lastbil fastnat med sin trailer mellan två lyktstolpar i en sväng och nu stod en hel mobb och följde händelseutvecklingen medan den lokala polisen dirigerade en jättelik grävmaskin att pressa släpet ut ur fällan. Vi hoppade ur bilen och tittade på med muntert humör. Bilen som transporterades uppe på flaket fick sig en del repor i lacken när trailern lyftes i ett hörn upp i luften och släpptes ner en halvmeter längre bort. Och så fortsatte det. Till slut kunde lastbilen backa ur och komma loss, och vi som hade lyckats ta oss förbi alla andra väntande var plötsligt först i kö. Men riktigt så fort var vi inte iväg, det var tydligen en låååång radda lastbilar i motsatta rikingen som i princip gjorde det omöjligt for den stora trailern att komma längre. En stund senare lyckades vi dock köra förbi hela rasket och upp på motorvägen.

Efter hemkomsten blev det en kort öl med några från kontoret på Godot, men dagen var redan fulländad. Och jag hade två dagar till at se fram emot.

Business as usual

På väg till kontoret idag sken solen starkt och vinden var varm. Längs med Gui jie står servitörerna uppradade i sina uniformer, igår såg jag ett helt gäng uppradade som en skolklass inför fotografering, men jag ingen kamera syntes till. Det är underbart att ha ett så stort utbud av restauranger så nära kontoret, men eftersom det mesta är mat från Hebei och Sichuan (dumplings, nudlar, kålrätter, jordnätter, fläsk, ibland fisk men alltid badande i olja och proppad med torkad chili) så blir man ända tvungen att söka sig annorstädes för variation. Igår åkte ett gäng till en tadjzikistansk restaurang vid Worker’s Stadium (märkligt nöjesområde med restauranger och klubbar i närheten av Sanlitun) men vi som jobbar med villorna i Sanya höll oss nära för att kunna fortsätta efter middagen.

Vi tre: Jag, Michele och Pierre, ritar alltså riktiga MTV cribs-villor för den konstgjorda ön Phoenix Island (för vilken jag tidigare ritade på en slags shoppinggata). Michele hade redan gjort den största på 1500 m2 och eftersom han är snabbast på att modellera i Rhino fortsatte han att göra snabba volymmodeller av de mindre villorna. Det handlar om runda former som skjuter in i varandra, och med tre våningar så ser det ungefär så smaklöst ut som det låter. Jag satt i tisdags och gjorde någon slags förslag till den minsta ( bara 600 m2) men det blev så klart en alldeles för komplicerad form för att jobba vidare med inom den korta tidsramen. Till på söndag ska vi alltså ha klart ett förslag till fem olika villatyper: planer av alla våningar inkl källare, 3d+modeller och en masterplan med deras placering i terrängen. Beggherren vill dessutom i nästa skede ha minst ännu ett förslag med ett annat koncept för alla typer utom den största. De andra runt om mig ritar samtliga planer till ett 200 m högt organiskt format hotell med ett hål i mitten – 330 rum och ett hundratal lägenheter, 16 presidential suites om 400 m2 vardera, en gigantisk swimming pool över tre våningsplan, en inglasad park högst upp...

Det var delvis därför jag kom hit: Overkligt stora projekt i en ofattbar skala som ska ritas omöjligt fort och se otroligt häftigt ut. Det jag gör här är i princip raka motsatsen till vad jag lärt mig i skolan. Just därför är det också intressant – under en begränsad tid – att vara med i det här sammanhanget och få en erfarenhet jag aldrig skulle kunna få annars, utom möjligtvis i Dubai.

Overflow

Torsdagsmorgon och snabb uppdatering. De kvällar jag inte jobbar till halv två blir det middag med folk från kontoret och ganska sent med mycket folköl. Igår missade jag improv-workshoppen för andra gången i rad, istället blev det att inreda en villa på 1200 kvm, vi ska ha färdigt 3d-modeller och planer av fyra varianter till på söndag: 600, 800, 1000 och 1200 m2, den på 1500 är klar och fungerar som vägvisande. Det handlar om programpunkter som bastu, turkiskt bad, cigarr/vinsmakningshörna, gym, massagerum, avskilt konferensrum för 20 pers, 4 sovrum med privata badrum, ett master bedroom på tredje våningen med panorama-utsikt etc etc. Allt inrymt i en byggnadskropp utan en rät vinkel, allt är runt och kurvigt.

Jag undrar: vad är det egentligen jag kommer ha nytta av i den här övningen? Att få plats med både turkiskt bad och en rund 30 m2 jacuzzi på tredje våningens terass?

Nattskift

Då och då far jag ett konstant och varierande slag av dåligt samvete for att jag inte har skrivit sa mycket den senaste tiden. Det har sina orsaker: jag jobbar mer och senare på kvallen (I onsdags t ex, när jag skulle gå på improv-workshop, kom kunden kl 20 och då skulle det vara möte skynda skynda göra fardigt. Min kära sambo Linh har jobbat till gryningen ett par tre gånger senaste veckorna), på helgerna ar det en massa praktiska saker som ska fixas (städade lagenheten i sondags som en galning, på tisdagen skulle göra några armhävningar och fick se dammet i vit ögat: Det forsvinner aldrig, eller kommer tillbaka alltfor fort) eller sightseeing som ska hinnas med, och när jag väl har tid att blogga kanner jag mig inte inspirerad.

Just nu sitter jag på kontoret och ritar om balkongerna på det har forbannade shoppingcentret for 317:e gangen. Vi skulle haft inlämning av schamatic design-ritningar idag men eftersom kunden inte ville ha några pelare på utsidan sa var det bara att börja om igen. Ny deadline är om en vecka, men eftersom jag kan projektet utan och innan kan jag nog bli fardig med ett nytt forslag innan dagens slut.

I veckan utlystes aven en intern tävling for att ge fler forslag till utformningen av ett podium (lågbyggnad vid foten av två byggnader på 80 respektive 350 m ) och igår kväll satt vi kvar längenågra stycken och diskuterade olika koncept och forslag som ratats eller kunde forbattras. Försthalv två var jag på vag hem och det blev därför en sen morgon. Samtidigt som jag gick upp vidhalv tio kom Linh hem, han hade jobbat fram till nu. Hade vi varit på samma projekt hade man kunnat saga att han tagit nattskiftet och jag bytte av, men nu ar de bara två som jobbar på projektet vilket innebar att han fick ta bagge skiften. Stackaren var ganska munter trots allt.

Jag tänker inte lägga ner min själ i nåt projekt sa länge jag inte far vara med från borjan. Vi ar inbjudna till en tävling om ett "höghus" (25 våningar) i Rodovre utanfor Kopenhamn och jag ska troligtvis vara med i projektteamet. Det ser jag fram emot, men antagligen kommer jag inte ha särskilt mycket att saga till om. Förhoppningsvis far jag nåt ut av det anda.

Vadret inspirerar inte idag, det ar brunaktig dimma och fuktig kyla, men det ar nästan bättre an kallt högtryck och torr luft. I helgen ska jag försöka göra nåt kulturellt, men just nu har jag svartatt komma på vad. Ska lusläsa weekendguiderna och se vad stadens kulturliv har att bjuda.Jag börjar bli sjukt sugen på att komma igång med tango igen, men att hitta en potentiell partner (som har hyfsat känsla och inte alltfor kort) kan bli svart...jag får satsa på hostterminen i kph istället. Kanske bara lite hederlig minimal kan stilla mitt dans begär, problemet ar bara att hitta någon att gå ut med, de på kontoret som gillar att festa har ännu inte fatt for sig att bjuda med mig :( kanske får anmäla mitt intresse tydligare.

..Mehr Arbeit

Det känns som mitt liv i BJ har normaliserats och börjar likna det förskjutna handlingsmönster jag lämnade hemma. Vissa saker är dock annorlunda. Här en dag på min axel:

Jag går upp sent på morgonen, vi börjar 10 och eftersom jag bara har 5 min till jobbet på cykel så det svårt att motivera att gå upp innan halv nio. När jag väl släpat mig upp kokar jag vatten till oss båda och brygger en kopp te. Frukosten de två första veckorna bestod av en dubbelmacka med Bimbo rostbröd (sånt som är mjukt i en månad och har därför en svagt fadd bismak) och däremellan en underskattad amerikansk combo: Peanutbutter and jelly, i detta fallet hallon. Ja, det är både gott och nyttigt :) Men sedan brödet tog slut i helgen har jag gått över till havregrynsgröt, ingen dålig start på dagen, dessutom enda målet mat som påminner något om hemma. Jag blir naturligtvis sittande framför datorn alldeles för länge och hoppar in i duschen kvart-tio i tio. En knapp halvtimme senare är jag på väg ner i hissen till min ståtliga och nytrimmade (ja, jag föll till föga och lämnade den till reparatören, han verkade ändå sjysst och spände åt de flesta lösa muttrar för 40 spänn) hoj och ger mig av längs längs Gui Jie, restauranggatan som på morgonen mest liknar (och luktar som) något från medeltiden.



Väl på kontoret som är inrymt överst en gammal 3-våningsbyggnad av okänd stil och datering hälsar jag på mina närmaste grannar; Singyu, Dinah, Shi Yang, Luis, Linh som kommit med bussen, Xi, tyskan Stephanie och alla andra vars kinesiska namn jag kan hör 35 gånger men som ändå aldrig sätter sig. Det är verkligen mycket som är komplicerat med det här språket. När folk på kontoret snackar om den eller den ena eller andra kan jag fortfarande bara koppla hälften av namnen till ansikten.

Jag fortsätter att ändra och rätta till 3d-modellen av shoppingcentret på den konstgjorda ön i Sanya, Shang Li som är min chef kommer förbi och kollar vad jag gör och förklarar vad som är viktigast. Ibland är det "oh, I know it is hard and boring work, but it's a hurry job, need this for tomorrow, can you do it?" Visst kan jag det, säger jag, sätter på lurarna och streamar senaste Nordegren i P1 och sippar jasminte.

Framåt halv ett kommer den lilla söta flickan med blonderat hår och alltid lika mycket rouge på kinderna med lunch och så småningom släpar sig folk bort mot köket för att fylla på reserverna. Dagens (och de flesta dagars) utbud: Kyckling med gurka och jordnötter, Nån slags gryta med risnudlar och...manet? Några olika rätter med griskött och sås, ägg och tomatröra (en lokal klassiker, inte alls dumt), ibland en fräsch sallad med pastaliknande tofublad, glasnudlar och mycket färsk koriander och riven gurka...the list goes on. I början var jag överväldigad, det var bara att ta ett par pinnar och hugga in, men efter några veckor med samma gamla käk blir det tröttsamt. Men jag drar mig för att klaga, man klarar sig länge på det, först vid halv fem börjar jag känna mig lite yr, då är suget efter bakverk akut. Tyvärr är just bakverk hopplöst i detta land där ingenting är så färsk som det ser ut. Allt som går att köpa på konditoriet längre ner på gatan är sprängfyllt av smakförsärkare och konserveringsmedel, man känner den där dammiga lukten i näsan direkt man tar första tuggan.

I alla fall brukar jag under lunchen småsnacka med Pierre, fransmannen som jag gärna pratar franska med men som också lika fort glömmer av sig och övergår till engelska, Michele, den sköna Fiorentinaren som alltid är lika bekymmerslöst trevlig, eller den nye killen som bott och pluggat i Canberra och således talar utmärkt aussie-engelska. Vi verkar dela väldigt många synpunkter om kontoret och yrket och snackar gärna oss varma om Ben van Berkel eller Enric Miralles samtidigt som vi sågar själlösheten i MADs 3d-fetich-arkitektur. Nåja, jag vill gärna lära mig modellera helt sjuka organiska molnbyggnader men just nu vet jag inte riktigt vad jag ska använda det till. I min värld måste det kontrastera mot något, inte bara en blobb som hälsar på en annan blobb: "Hej blobblobb! Tjena din gamle blobbare...." Ja, du kan ju föreställa dig hur det låter...

Efter ett par timmars sträckjobbande i sällskap av ytterligare P1-repriser, både tunga och mer lättsmälta program varvat med lite Sébastien Tellier börjar det dra ihop sig för middag framåt 20-tiden. Om vi inte blir ett helt gäng som drar bort och firar chefernas avresa till Brasiilien med ölrace och tårtkrig (som förra tisdagen) så går jag, Linh och Singyu ner till nudelstället och äter oss mätta och belåtna för 17 spänn var. Efter det blir det antingen ännu en tur till kontoret eller hemkomst för att kanske plita ner sitt dagsverke på en blogg som denna tills klockan är tjugo i två och jag stänger ner för att min lutherska jävel (ängel?) på axeln säger: Schlafen, arbeiden, schlaaaaaafen!

Arbeit macht...

Helgen blev inte riktigt som jag hade hoppats. Igår tog jag dock min lediga lördag tillvara genom att ge mig ut på upptäcksfärd på min nyinköpta herrcykel av Shanghaimodell. Jag hade gett mig ut på en liten promenad på fredagseftermiddagen för att låta musarmen vila och på vägen tillbaka kommer en gubbe fram och ser lurig ut och simulerar trampande med händerna. Jag måste ha haft nåt i blicken eftersom det var precis det jag hade i tankarna, man skulle kunna kalla mig cykeldesperat. Jag blev naturligtvis lurad eftersom den vid en första tur verkade ganska skön, tillräckligt stor åtminstone. I ba kuai (100 yuan) skulle han ha men jag vill ha sadeln ännu högre så vi rullar bort till cykelrereparatören runt om hörnet från kontoret. Sadeln är naturligtvis fastrostad men jag tänker att det inte spelar nån roll, jag kan i alla fall cykla på den i helgen. Reparatören sätter dit ett säkert ganska värdelöst lås för 35 spänn och stunden senare har jag tillgång till detta efterlängtade transportmedel. Samtidigt börjar reparatören peka på ena trampan som håller på att ramla av, den kan jag byta ut. Jag tittar upp åt andra hållet och försäljaren är puts väck. Nä, tänker jag, om den här hojen så ska falla isär bit för bit så ska jag inte börja med att lämna den till reparatören.

Kvällen blev lugn, vi jobbade till sent, gick ut och åt fisk som tyvärr som vanligt var sönderkryddad och badade i olja. Rullade hem vid elvatiden. Medan Linh var tvungen att jobba på lördag tog jag min ledighet till att ge mig ut på en färd i norra Beijings gator. Målet var inte uttalat Olympiaområdet men eftersom det ligger i den riktningen tänkte jag att jag nog skulle hamna där förr eller senare. Tyvärr blev det ganska snabbt målet eftersom jag upptäckte väldigt lite intressant på vägen. Så när jag börjar närma mig fjärde ringvägen (som egentligen är den tredje, men de börjar på nr 2) så kan jag mycket riktigt skymta de mikado-liknande stålbalkarna och får en uppfattning om den groteska skalan.



Trots att området skärs av av fjärde ringvägen (som ser ut ungefär som de där åttafiliga highwaysen i LA med milslånga krypande fordon) så var det mycket folk vid sidan av vägen och uppe på broavsatserna för att få en blick av fågelboet. Jag tog mig bort till den västra sidan av det gigantiska parkområdet som är avspärrat med dubbla plåtstängsel trots att det mesta verkar hyfsat färdigt. Plöstligt hör jag ett vinande ljud och när jag tittar upp kommer det glödande svetsmassa farande emot mig från himlen. Den första landar bara några meter ifrån mig och det fräser och smäller till när den slår mot den nyanlagna trottoaren. Detta potentiellt livsfarliga byggavfall verkar komma från det groteska tornet som ser ut som nån idiot fått för sig att alla höghus måste ha nån slags drakliknande avslutning uppåt och nu ska de minsann visa var skåpet ska stå inför OS. En 4 våningar hög tv-skärm har de också på sidan. Om vi skulle glömma att det är OS. Just nu är det nästan lite vackert, dystopiskt och skräckinjagande med sin öppna stålkonstruktion och sjuka utkragning.



Nåväl, jag överlever attacken från ovan och fortsätter exkursionen runt området. Eftersom jag inte får komma så mycket närmre går turen vidare söderut. Beijing har mycket mer att bjuda på och jag ska utnyttja mitt nya transportmedel. Fler bilder från turen här.

A night at the dollhouse

Efter en lugn fredag och en lördag på jakt efter kamera och datordelar i BJ's märkliga västra delar fick vi för oss att arrangera inflyttningsfest på kvällen. Med inte alltför höga förväntningar om uppslutning ringde jag och Linh runt till den lilla krets vars nummer vi lyckats skaffa. De entusiaster som mottog vår idé med entusiasm var: Maggie, Linh's vän från södra Kina som han lärt känna på sitt hostel eftersom de kan kommunicera på kantonesiska. Singyu från kontoret som pluggat i Nottingham i tre år och utrrycker lugn och eftertanke, han är ganska tyst men vi delar samma torra humor. Sonia, en lång och spenslig tyska som jag fått kontakt med genom Couchsurfing, pluggar kinesiska hemma i Berlin och är här för att hälsa på en vän och praktisera. Hon spelar visst musik också hörde jag i förbifarten men jag vet inte i vilken form. Hursomhelst en varmhjärtad själ som fick med sig en ny bekantskap; Vene, eller José Miguel Rodriguez. Den här grabben såg inte ut att vara spanjor, framför allt var det frånvaron av brytning som fick honom att förklara sig ytterligare; uppväx i Venezuela och senare flyttad till Madrid, efter det studerat på universitet i Italien och pluggar numera kinesiska på Beida (Peking unicersitet) och håller på med amatörteater. Trots den kvantitativt skrala uppslutningen lyckades vi skapa hyfsad feststämning med en back öl och lite kinesiskt brännvin.

Så framåt midnatt fick utlänningarna från wudoakou tänka på hemresan, taxiresan till andra sidan stan tar ändå sin lilla stund. Samtidigt passade den alltid generösa Maggie (som sist insisterade på att bjuda på middagen och denna gång tog med sig en flaska vin som inflyttningsprsent) att bege sig av vilket endast lämnade oss tre unga och halvfulla till att undersöka nattlivet runt Sanlitun. Det var här, runt ambassaderna, som de första barerna öppnade i Beijing så sent som på 90-talet. Jag litade på att vår kinesiske vän skulle visa stans mest bästa ställe och mycket riktigt klev vi snart in på China Doll, Beijings mest klassiska nattklubb. Svart inredning med en röd bar upplyst underifrån, små spottar vars stråle dimmades av cigarettrök, speglar överallt och en skön blade runner-stmämning. Priserna i baren var såklart hutlösa jämfört med allt annat i den här stan men 50 spänn för en drink är bättre än happy hour på den sida jordklotet jag kommer ifrån.

Efter att lite hjälpligt försökt dansa till den generiska housen och småsnackat med två väldigt italienska italienskor tog jag och min vid det laget ganska berusade sambo en taxi hem till vårt kära Dongzhimen. Jag ser redan fram emot nästa utflykt i den bisarra beijingnatten.

Busyness

Åh, söndag kväll och perfekt tid för att skriva om helgen men ack vad timmen är sen på denna sidan jordklotet. Lite nya bilder på ansiktsboken får stilla nyfikenheten för denna gång.

Beijing Improv

Alltså, jag är väl inte den som skyndat mig till teaterpremiärerna eller tagit bussen till fritidslokaler för att se fria teatergrupper leverera överspelade improvisationspjäser. Varken hemma eller utomlands. Så när jag i onsdags mötte en tyska som jag fått kontakt med genom couchsurfing för att gå på improvisationsteater hade jag väldigt lite aning om vad som skulle hända. Vi gick in på det lilla rustikt men charmigt inredda caféet i gamla Beijing mellan trum- och klocktornet och beställde var sin öl. Knappt hade vi hunnit växla några ord innan stället var fullt och en 35-årig fullfjädrad teaterpedagog (japp, tunna mjukisbyxor och grön luvtröja) vid namn Kajsa beordrade oss alla att ställa oss i en ring. Jag hann knappt tänka att detta inte alls var vad jag hade tänkt mig innan jag gick omkring och tramsade mig precis som alla andra. Det var minst hälften utlänningar, varav många amerikaner som även pratade mandarin, men även tyskar och fransmän. Den ena leken avlöste den andra och halvvägs igenom tyckte jag inte det var så farligt. Vad gör man inte för att utveckla sitt sociala liv i ett främmande land med en massa vilsna själar?

Ja, kalla det vafan du vill, men här satt jag på golvet i en ring med fullständiga främlingar och gjorde mitt bästa för att verka världsvan och spontan. Jag vet inte hur det gick för mig, men jag räknade nästan med att de andra skulle vara öppna och accepterande likt en samling kossor som tar hand om varje vilsen kalv i flocken. Och mycket riktigt var det lätt att snacka med folk efteråt, de bjöd med oss vidare till en performance som en annan improvisationsgrupp skulle ha samma kväll. Jag hängde på i taxin till ett pizzaställe (mycket exklusivt i den här delen av världen) på andra sidan stan där vi fick se en ganska brokig men tidvis underhållande föreställning som jag nog hade uppskattat om det inte vore för det ändlösa dunkandet från nattklubben Vic's vägg i vägg. Efteråt delade jag en pizza med en österrikare, drack några öl och blev introducerad för detta genomgående engelsktalande improvisationsgäng innan jag tröttnade och tog en taxi hem.

Som sagt, det är mycket man utsätter sig för i en stad långt bort ifrån välkända sociala jaktmarker. Just nu skjuter jag på allt som rör sig så får det bära eller brista. Men nånstans under en sten gömmer sig det folk som kan göra min tillvaro här till en upplevelse för alla sinnen och inte bara fyra månader av jobb samt de obligatoriska besöken till den förbjudna staden och olymiska stadion.

Oh, happy day

Jag blir så överväldigad av alla gratulationer, de är ju i och för sig på sin plats en dag som idag och denna gång för tjugosjunde gången. Detta trots att det var länge sen jag såg varje pinne som ett steg närmare vuxenlivet, systembolag och inträde på klubbar. Alla såna mål är avklarade med skrämmande marginal och numera är det väl bara krogar som Stadt som skulle syna mig en extra gång. Tanken på 27 var svår att smälta ett tag, speciellt när en växande del av min umgängeskrets numera är yngre åttiotalister än jag. Ibland t o m 90-talister, de kommer!
Men idag känns det ändå ok, jag har nog för mycket annat att tänka på. Chocken kommer nog en dag ska vi se...

Efter att ha fått en ny tillfällig uppgift på kontoret: att bygga ett 3x3x3 m utsnitt av en fasad i full skala, var jag mest förvirrad. Eftersom jag inte är så haj på programmet som modellen var ritad i fick jag hjälp med att framställa sektioner. Och så var så klart skumpappskivorna som vi skulle bygga med inte tillräckligt långa så jag fick göra om allt igen. Nåväl, ska det göras så ska det göras rätt. Lägger upp bild på verket när det är klart.


Det har kanske inte framkommit med all önskvärd tydlighet här på bloggen men det har ju naturligtvis inte bara varit en dans på rosor det här. Visst, jag har basbehoven täckta numera (det är för övrigt 30 grader varmt i lägenheten eftersom värmen är förkrossande effektiv, eller ventilationen lika usel, det känns som jag sitter i en semesterort vid Medelhavet i juli med bar överkropp och en naken glödlampa i taket) men känslomässigt har jag inte riktigt landat i den här staden. Jag är här, men bristen på socialt sammanhang är tidvis plågsam.

Det verkar ibland när jag sitter framför datorn på jobbet som det uppstår ett virtuellt rum någonstans mellan Kina och Sverige. Flashbacks av minnen från forna och gyllenbruna sommardagar smälter ihop med min tillvaro och jag känner mig frånvarande på den plats jag sitter. Programledarrösterna och jinglarna i P1-podcasterna som jag börjat köra i hörlurarna förflyttar mig till terrassen i Löderup, badande i eftermiddagssol. Men det är något som är annorlunda. Det är som om allt blandas samman till en gröt med det kalla ljusa rummet med vita väggar och den dammiga, motsägelsfulla staden utanför.

När magknipen kom som oftast förra veckan och jag inte visste om det någonsin skulle gå över var jag tvungen att påminna mig själv om varför jag är här. Det finns något i den här staden och detta livet som jag inte kan få någon annanstans. Det är därför jag är här. Därför att det här landet är på allas läppar men jag ville ha det över hela mig, genom skitiga trappuppgångar och flagnande dörrkarmar och taxi över enorma landskap av betong och asfalt som slingrar sig mellan bostadsskraporna. Men för att det är fascinerande är det inte nödvändigtvis behagligt, oftare tvärtom. Det viktigaste är att jag inte förflyttar mig för långt in i det där rummet mellan mina världar. Vi kan självklart alla tillåta oss själva att vara sentimentala då och då, men den som stannar där för länge kommer ha svårt att se annat än mörkret i sin egen tillvaro.

Jag hoppas att detta virtuella rum av minnen och visuella intryck kan inspirera mig och inte vara mig till last. Fyra månader är nog precis så lång tid det tar för mig att bekanta mig med Beijing samtidigt som jag hinner forma mina förväntningar inför att komma hem och skapa nya mål för mina tre återstående terminer. Den tiden kommer, nu måste jag se till att skapa mig ett sammanhang så att tiden här inte bara blir en erfarenhet utan också en dag skapar en virtuell korridor som tar mig tillbaka hit, inhöljd i en nostalgisk dimma.

Äntligen hemma!

Så kunde jag till slut pusta ut
För jag och en vän hade hittat ett hem
Slut på trams och nonchalens
Nu kan jag snörvla på i lugn och ro


Ja, nu är det fixat, jag sitter just nu i Dongzhimen nei, Beizhong jie, building 22, unit 14, apartment 901. Jag lyckades på min sista dag som hotellnomad att pricka helt rätt: Belgaren Sven skulle flytta till Hu bei med sin flickvän och bo på korvskinnsfabriken. Han vill passa på att hyra ut lägenheten under OS i augusti vilket passar oss perfekt som reser hem innan dess, och hyran är en tredjedel lägre än liknande erbjudanden i exekt samma byggnad.

Snart ska jag och Linh (min kantonesiskdanska roomie) till Ikea för att inhandla det nödvändigaste och en massa annat onödigt samt äta köttbullar med lingon. Aaah!

Bilderna är kanske inte så smickrande men det är ändå en acceptabel nivå i detta området för 3200 RMB i månaden. Det är Beijing, inte Mellanheden. Men det ser ut lite som Lindängen möter Värnhem typ. Höga "compounds" som byggdes 2003-2005 och ser ut att vara från andra världskriget. Japp, det är exakt samma typ av byggnad med halv trappa upp/ner som jag sett de mest anskrämliga hyresrätter i. Men som sagt, insidan skiljer sig väsentligt. Även utsidan varierar faktiskt. Kontrasten mellan de skitiga och flagnande trappuppgångarna och Mercorna som står parkerade utanför är...så Beijing.

Another day, another yuan...

Ännu en intressant dag som tyvärr föregicks (märklig ordkonstruktion va?) av en obehaglig natt. Visserligen kände jag mig ganska risig igår kväll, jag blev aldrig hungrig på kvällen och allt jag fick i mig innan jag gick till sängs var en halv banan och några nävar russin. Vaknade ett par gånger under natten med (ursäkta mig men) obehagligt irriterade slemhinnor och en jobbig hosta. Märkligt att jag inte fattade att hostan som kom krypande redan igår var första tecknen på nån slags halsinfektion, exakt vilken benämning det har vet jag inte men det är mycket slem som inte vet var det vill och det river i halsen när det väl vill röra på sig. (ursäkta detaljerna igen)

Trots det gick jag bort till kontoret efter lite kinesisk frukost, denna gång några extra apelsinklyftor och en och annan sockerkaka. Ansvarsfull och proaktiv (nåja) som jag är bestämde jag mig för att hitta ett apotek och införskaffa lindring med en gång. Självklart lyckades den lilla hjälpsamma tjejen sälja på mig både det ena och det andra, det slutade med att jag skulle kränga totalt 14 tabletter tre gånger om dagen, det verkade vara naturläkemedel så jag antar att effekten är ganska blygsam.

Jag fick nya instruktioner av min arbetsledare som uppenbarligen inte hade haft full koll på arbetsfördelningen och nu bad mig lägga lanskapsbehandlingen på is för att istället hitta material och referenser för balkongräckena och glaspartierna. Ungefär precis vad jag sa till henne två dagar innan, att komma på ett helt koncept för landskapsbehandling på ett par dar när det redan finns en landksapsarkitekt som jobbar på saken är complete waste of time. Nåväl.

Jag slöade lite och försökte jobba medan rethostan blev värre. Vid tolv var det dags för ett nytt lägenhetsbesök, denna gång hos en tjej på kontoret som skulle flytta från sin studio till nåt större och därmed lämnade denna till förfogande. En kvarts promenad bort låg på hörnet av två stora gator ett lägenhetshotell i nykinesisk stil. En rödklädd piccolo mötte oss i dörren och därefter ett antal värdinnor. Lägenheten var mindre än mitt hotellrum, men ungefär lika fräsch och ljusår ifrån vad jag sett tidigare. Första tanken var att jag tar den, men så tänkte jag på stackars Dinah som jag av en ren slump parats ihop med av sekreteraren på kontoret. Vi skulle ju komma ungefär samtidigt till Beijing och kunde ju då skaffa nåt tillsammans. Så där hade jag gått och letat efter nåt att dela utan att ens veta vad hon skulle vilja ha. Aha! Tänkte jag, det var ju så sjukt lång korridorer på det här stället, visst måste det finnas fler lediga rum? Så kan vi bo här allihop men var och en för sig. Ok, de skulle ringa agenten, men tills vidare väntade jag med att säga ja.

Efter lunch bar det av igen, denna gång för att se en fyra som vi skulle kunna dela med dansken som också letar bostad. En rejäl promenad senare in i de ryska kvarteren hittade vi till slut till huset, enligt agenten byggt 2005, jag skulle säga att det liknade nåt från kalla kriget. Galler för fönstren så klart, ända upp på tredje våningen. Ok, det var ganska skitigt men inte slum, här fanns hjälpliga trädgårdar och husen var inte 15 våningar utan 5. Lägenheten var ombonad oc med gigantiska speglar i alla rum, vilket nog gjorde under för rumskänslan. Utanför fönstret i köket (inhyst i en inbyggd balkong) förbi täta taggtrådsstängsel låg ryska ambassaden. Själva ambassaden såg man inte till, men väl en park med kullar och dammar och en och annan patrullerande vakt. Ingen trafik i alla fall.

Ok, stället hade karaktär men inte fan kunde vi stå där och skaka hand med den stackars gubben som bodde där och var tvungen att hyra ut för att tjäna lite extra bredvid utan att ha fått klartecken från den tredje rumskamraten. Så vi avvaktade och gav oss av tillbaka till kontoret.

Framåt kvällen började det skramlas lite runt mötesbordet, tydligen skulle "the research group" berätta om sina initiala fundringar. Uppenbarligen har kontoret (MAD) dragit igång en forsknings-och utvecklingsenhet (EXE) med syfte att ge ut böcker (Dinner, och i samband med bokutgivingen arrangera ett antal "dinners" runt om på jorden) men även forska omkring, ja, det var det diskussionen skulle handla om. Gruppen hade varit ute på några institut på arkitektskolorna i Beijing och kollat på webben om forskning på ämnen som parametri, scripting, network intelligence etc. I slutet av presentationen ställde de frågan: Can architecture contribute to nature? Frågan mynnade ut i en diskussion om vad forskningen skulle kunna handla om, förutsatt att man ville bygga vidare på den forskning som finns om avancerad programmering för designändamål i samverkan med hållbarhetstankar.

Något konkret kom vi inte fram till, men en timme senare satt nästan hela gänget runt bordsgrillen på en koreansk barbecuerestaurang och krängde kött och hivade öl som om det inte fanns någon morgondag. Jag fattade lyckligtvis när det var dags att lägga av med köttet men i slutet av kvällen hade säkert tio brickor med prima ryggfilé, fläsklägg och kycklingvingar passerat över elden. Ölen fick mig ganska snart att glömma halsbesvären och nu tillbaka på mitt lyxiga hotell ångrar jag inte att jag föll till föga för detta simpla trick. Däremot borde jag nog krypa till sängs för min arma kropp kan behöva all sömn den kan få.

God natt!


(fotnot:an för köttkavalkaden inkl dryck: 64 yuan per skalle)

Floor 6½ : Watch your nose!

Igår fick jag alltså kontakt med några lägenhetsagenter genom en site som heter The Beijinger. Ringde på morgonen och bestämde träff på eftermiddagen och fick med mig en kinesisk tjej från kontoret som tolk samt en dansk potentiell sambo. Efter att till slut hittat till rätt tunnelbaneutgång dök killen upp en 20 min sent. Nåväl, han hade några stycken att visa så vi skyndade oss bort för att kolla på den första tvåan (two bedroom). Tydligen var den inte så bra, men ettan på andra sidan gatan var bättre. Ok, jag ville hellre börja med att se tvåan så vi gick bort till det stora slitna komplexet som inte riktigt liknar nåt man kan hitta i sverige, den närmsta jämförelsen skulle väl vara rinkeby möter christiania, fast utan de glada pundarna utan istället kinesisk misär. Och detta innanför den innersta ringvägen (= centrum) och ett stenkast ifrån kontoret. Men eftersom jag uppenbarligen ännu inte fattat vilka områden som är bättre än andra så trodde jag detta skulle vara hyfsat bra.

Genom grindarna och in i byggnaden, allt sjukt slitet och nergånget. Vid hissen står det en man bredvid en man i rullstol som tittar på trafiken utanför genom det förgallrade fönstret. Killen som ska visa oss lägenheten säger att hissen bara går till varannan våning, 1, 3, 5, 7 och 9. Tur att vår lägenhet låg på 7:an. Hissdörren öppnas och där sitter en tant på en sliten inplastad stol med ett litet bord framför sig och trycker på knappen. Bara i Kina tänker jag, för det här är nog så långt ifrån Hilton man kan komma. Väl uppe visar det sig att hissen leder ut till en loftgång varifrån lägenheten ligger en halv trappa ner. Redan i förmaket märker jag hr det luktar surt och mycket riktigt är det den sunkigaste lya Gud skådat som presenteras. Köket halvt brunt och skevt av smuts, bredvid ett litet sovrum med en alldeles för stor säng och fönster ut mot ett schakt. I vardagsrummet står en stackars röd bäddsoffa med armstöden helt svarta av.. jag vill inte veta. Ok, jag behöver inte se mer, just take me out of here!

Efter att han sagt att enrummaren var bättre följde vi förhoppningsfullt med, men mycket riktigt visade det sig vare en nästan exakt likadan lägenhet i ett likadant jättehus på andra sidan gatan, men denna gång satt det en en översminkad tjej med urringning och lackstiletter i soffan när vi kom in. I övrigt var den tom, så när som på en gigantisk säng och skrivbord. Aningen bättre skick än den första, men köket var som ett afghanskt nomadskjul så när som på jordgolvet. Det sjukaste var när han sa att huset byggdes 2003. Jag skrattade, det var inte möjligt. Det är för fan rena gulag! Hur kan man ens sätta spaden i marken för att bygga nåt sånt i en marknadsekonomi?

Efter ännu ett tappert försök där en helt annan agent lyckades släpa mig bort till exakt samma byggnad igen var det bara att dra slutsatsen att jag skulle få titta på många lägenheter och troligtvis gå upp en del i hyra för att komma ifrån liknande bottenskrap. Nä, jag tror indiskan som ockuperar min lägenhet kan skatta sig lycklig, hon kommer nog aldrig och bo bättre än så.

In the heat of the night

Äntligen! Sitter jag vid ett skrivbord (vilket jag iofs gjort hela dagen också) på ett riktigt hotellrum med ett eget badrum och engångsslippers på fötterna och ett sort jä*la element bredvid sängen så jag måste ta av mig kläder för att inte bli för varm. Och imorgon bitti har jag en frukostbuffé att gå ner till. Visst, det kostar lite mer, de hade inga enkelrum så jag fick ta en dubbelrum för 220 kr natten ungefär. Det kan man leva med, förhoppningsvis hittar jag nånstans att flytta in innan veckan är slut. Just nu är det i alla fall värt varenda öre.

Jag gör ju inte av med några pengar på annat heller, mat får vi serverat på jobbet, både lunch och middag om man stannar så länge. Transport kostar nästan ingenting, som sagt är taxi löjligt billigt och tunnelbanan 2 kr för en biljett. Så vad ska man annars lägga stålarna på om inte lite livskvalitet?

På kontoret fortsatte jag med landskapsarkitekturen idag, det gick mycket bättre. Jag har en idé som jag ska presentera för chefen som kommer tillbaka imorgon, och min arbetsledare verkade gilla den. Det känns helt sjukt att gå från att vara på ett kontor med 3 arkitekter och 2 praktikanter där jag var tre steg ifrån formgivningen till ett med 30 anställda och 20 praktikanter och jag sitter och formger från dag ett.

First we take (shit in) Paris, then we take (it back in) Beijing! ;)

Mitt i pannkakan

Så var det dags för första arbetsdagen. Och trots att jag är bekant med kontorets lokalisering verkade det svårare för taxichauffören som släppte av mig för tidigt. Ja, det är ju omöjligt att kommunicera, inte ens kroppsspråket verkar vara kompatibelt. Väl på plats hittade jag en ledig arbetsplats och de gav mig ett papper om sekretess och kreativ copyright att skriva på. Redan det kändes förvånande välorganiserat, nåt sånt såg man inte till hos Edouard Francois, vilket iofs inte var så konstigt, de utnyttjade ju aldrig mitt kreativa kapital.

Ännu mer förvånad blev jag när Qun, den kvinnliga chefsarkitekten kom in i rummet och ropade "Office meeting! Everybody stop what you're doing!". Nu är det ju mestadels arkitekter det handlar om så trots idogt uppmanande tog det några minuter innan styrkan släpat sig bort och satt sig runt, men på begörigt avstånd från "the boss". Detta var naturligtvis inte till belåtenhet så efter lite trugande släpade några sig bort till bordet och satte sig bredvid. Dagens första ämne var föga förvånande de nya tillskotten i arbetslaget, och jag, spanjoren Luis och två kineser fick presentera oss inför denna lagom tröga skara.

Därefter presenterades de olika projekten som de just nu håller på med; Sinosteel Plaza, två höghus som precis fått byggtillstånd och ska börja byggas i mars; ett gigantiskt hotellprojekt på 430 000 kvm vid kusten; ett inredningsprojekt för ett hotell som har olika arkitekt för varje våning (det konceptet kan vi) men det såg ändå rätt imponerande ut, samt ett blobliknande museum i mongoliet som har börjat byggas.

När mötet avrundades var det dags för lunch, då dukades det fram den ena läckerheten efter den andra inne i köket, det var bara att ta ett par pinnar och komponera ihop sin egen lunch. Jag vet inte riktigt vad det var jag fick i mig, men gott var det i alla fall. Ok nu kan man äta en riktigt god bit mat för runt tio spänn i det här landet, det är verkligen helt galet, precis som att taxi i tio minuer från mitt hotell till jobbet kostar 15 kr. Kollektivtrafik? Njä tack.

Efter lunch fick jag så veta vad jag skulle arbeta med. Nu är det alltså i klass med Dubai: En gigantisk ö kanske 200 m utanför kusten i södraste Kina (nåt på S) med ett stort torn med hål i, ett antal mindre bostadstorn, en massa utspridda paviljongvillor, en stor rund arena med de olympiska ringarna i botten (det kan de nog ta och glömma, ön är inte ens anlagd...) men det hela ska bara ritas färdigt. Jag fick hand om "commercial street" ett slags utomhus-shopping center med svängda balkonger som behövde göras om lite. Rita ingångar och titta på hur det ser ut i gatunivå. "Det som är ritat är bara en kladd, kom med ett nytt koncept" ok...heheh sa jag och satte mig i ett hörn med ritpapper och blyertspenna. Efter ett tag satt jag och ritade om hela gatuplanet och terasserna mot havet, då sa tjejen att, du borde nog ta kontakt med kontoret som är ansvarig för landskapsarkitekturen, de är i N.Y, du ska få deras msn så kan ni prata om det. Men det funkar bara sent på kvällen eftersom det är 11 timmars skillnad...

Jag satt kvar ett bra tag och skissade, men fan vet vad det gör för nytta om det redan är någon on the case. Imorgon lägger jag landskapet på is och så blir det till att ta itu med balkongräckenas detaljer och glasfasaderna, det är lite mer överskådligt.

Frosty the chinaman

Ischi ischi vad det var kallt idag! Naturligtvis fattade jag inte det förrän jag var på väg till fika med Annas vän Erik och då var det för sent för att vända och dra på sig långkalsonger. Jag huttrade rejält när jag kom fram till köpcentret vid Xishimen. Ja, jag vet att det låter sjukt american att "go to the mall" men det är inte lätt att hitta andra ställen att fika i den här stan än på amerikanska starbucks-klon-caféer i köpcentra, i alla fall inte i närheten av där jag bor.

Erik var som jag hade förväntat en väldigt gemytlig och lättpratat jönköpingsbo (ja, sedan 1½ år pekingbo förstås) och vi fick övat de synnerligen svåra kinesiska vokaltonationerna och pratat arkitektur och varför det är ok att säga att Mao hade 70% rätt och 30% fel. Han berättade att kineserna inte har någon aning om att deras regering kritiseras av andra (väst) länder, så det blir intressanta diskussioner med klasskamraterna. Men mest läser han gammelkinesiska böcker och jobbar på Microsoft. Planen är dock att åka hem till Lund så småningom och läsa data, genom att kunna flytande kinesiska i tal och skrift lär det inte bli svårt att få ett jobb inom den branschen.

Efter dryga två timmars konverserande började vi känna oss lite yra, speciellt jag som bara slängt i mig nåt ångkokt på vägen dit, så vi lämnade denna gigantiska luftkonditionerade köpkyrka för att gå runt hörnet längs motorvägen till de små lokala kineshaken. På vägen in lyckades vi även springa på en förvirrad bangladeshier som letade efter en muslimsk restaurang. Efter några vändor lyckades Erik hjälpa honom med beställningen medan vi satsade på för Erik klassisk kinesisk husmanskost (?): Varm tomat-och äggröra och tofu med en brunaktig chilisås, allt serverat på en hög med ris. Tomat-och äggröran var förvånansvärt fyllig, medan tofun var geleaktig och såsen smakade bränt. Jag var fortfarande genomfrusen och efter att vi sagt adjö vid tunnelbanan och jag begav mig hem på min lilla barncykel kände jag hur magen börja svälla...jag kunde inte cykla snabbt nog för att komma tillbaka till sängen och mina små svarta räddare, carbo medicinalis.

Tack Anna, för att du ringde just då, när jag låg inbäddad och mitt mod var som lägst. Det var underbart att höra dig berätta om simulerad riskhantering och gamla och nya projekt. Det kan nog komma till nytta i alla sammanhang kunna bedöma riskerna, speciellt när det gäller hjärtoperationer ;)

Great expectations

Så igår kväll fick jag klart bekräftat att jag befinner mig i händelsernas centrum. Förutom att alla blickar oundvikligen riktas hitåt på grund av OS är det inte bara spielberg och andra hollywoodysar som hittar hit (och härifrån) utan allt möjligt intressant och oväntat folk.

Efter en dag fullsmockad av ganska ytlig sightseeing (från en cykel på avstånd betraktande) kom jag till min snara arbetsplats vid 19-tiden för att delta i deras "happy hour", en förvånansvärt välorganiserad tillställning med öl och vin, lek och pingis. Det är väl ungefär hälften eller mer kineser och kanske pratar hälften av dem engelska, resten är en blandning som blir alltmer brokig: spanjorer och portugiser, en israel, en belgisk journalist som varit med att producera den snart utkomna boken om kontoret kallad Dinner. Överhuvudtaget en hel del openminded och trevliga människor, precis den typen som jag saknade i Paris.

De tvekade så klart inte heller att bjuda in mig till "salon" hemma hos André Schmidt, en av projektarkitekterna på CCTV och TVCC (bilden) och uppenbarligen även upphovsman till en bok om Beijing samt vän till kvällens föreläsare Michael Rock, grundare till 2x4, ett i N.Y. baserat minst sagt inflytelserikt kontor inom grafisk design. Efter en mycket intressant utläggning om konspirationsteorier om och i reklambranschen tog vi en öl till och jag fick tillfälle att växla några ord med min "klon", en kille vid namn Brendan som nästan alla jag hittills träffat på kontoret misstagit mig för. Han hade tydligen varit med att skriva i boken om MAD och Content så jag hade nog mött min överman i det sammanhanget. Ok, han är i alla fall inte arkitekt, men däremot väldigt trevlig. Liksom de flesta andra närvarande. Trots detta skingrade sig denna intellektuella skara ganska fort och jag delade en taxi hem med en av de andra nykomlingarna på kontoret, Luis.

Det är inte för inte att förväntningarna skruvas upp för vad denna megastad ska ha i sitt sköte, men i vilket fall som helst tror jag inte att jag kommer bli besviken.

bloggfilter

Det här var nog det sjukaste. Ögenblicket efter att jag postat mitt senaste inlägg försöker jag ladda bloggen. Icke. inte heller Älskade Beijing som jag hade hoppats skulle kunna vara lite av en guide går att ladda. Posta kan jag, men inte läsa.

Leve Mao!

Andra tankar

Problemet är ju bara att när jag vaknar och det är knäpptyst tror jag att det är morgon. Klockan visar 01.13 och jag vet inte vad jag ska ta mig till. En tanke: Jag har internet på rummet, det måste vara sövande att skriva av sig...

Arrival of the fittest

Så var jag framme. Blev insläppt i landet trots att jag inte ens har visum fram till avresedatum, phew! Close one. För en gångs skull hade jag sett till att det skulle stå en sån där stackars herre med mitt namn utanför exiten, men döm om min besvikelse när jag passerat den extremt långa raden av lagom entusiastiska chauffören och reseledare utan att ha sett mitt namn. Ett dyrt (16.95kr/min) samtal till hotellet senare dök min kontakt så småningom upp.

Smogen låg tät redan över flygplatsen, man kan inte se mer än ett par hundra meter bort. Det känns helt overkligt. Första intrycket var dock gott, solen sken (faktiskt! man kunde förnimma den nånstans där utanför) och på vägen från flygplatsen hade jag en skön känsla i magen. Den skulle dock komma att förvandlas till det rakt motsatta vid slutet av dagen...

Det var nog tur att jag beställde hämtning därför hotellet avslöjar i varje fall inte med sin dekorerade men enkla port sin funktion för en utlänning som jag. Jag släpps in och hälsar på den enda engelsktalande tjejen som kallar sig Molly. Innan jag ber att få se rummet betalar jag för fem nätter, ovetande om att badrummet ligger i ett skjul på andra sidan gården från mitt rum. Jag tänker omedelbart på det obehagliga i att skrida över en nollgradig innergård iklädd endast handduk och trenchcoat...men det är bara fem nätter, det får gå, sen bytar jag upp mig och förhoppningsvis flyttar in i en lägenhet i början av mars.


Jag får tre beskrivningar hur jag ska ta mig till kontoret, som uppenbarligen inte alls ligger i samma område som hotellet. Beslutar mig för att ta metron vars närmaste station inte alls visar sig vara särskilt nära. Efter mycket om och men hittar jag byggnaden och släpps in för att prata med min kontakt, herr Ming, som självklart visar sig vara en fröken.

Trots mina initiala fel kalkyleringar känns det bra när jag väl kommer till kontoret. Det är ungefär som jag föreställt mig, en stor ljus luftig lokal och folk som verkar fokuserade men trevliga. Jag frågar om de ska ha någon social aktivitet och mycket rikigt har de lite avslappnat ölhäng på fredagar, vilket passar mig utmärkt för att inte vara helt grön när jag börjar på måndag.

Efter detta upplysande besök tar jag mig tillbaka till hotellet för att leta upp en lokal restaurang som ändå känns fräsch och välbesökt. Hittar ett skönt litet ställe på andra sidan av detta gigantiska kvarter genomsprängt av hutonger. Lite nudlar, inlagd spicy kål och jördnötssallad väljer jag tacksamt ur en engelsk meny, och trots detta medvetna undvikande av kött lyckas jag ändå drabbas av en obehaglig uppsvälldhet på vägen hem. Nu har för övrigt firandet av årets första fullmåne dragit igång vilket innebär ändlöst med fyrverkerier och smällare, och det är inte bara ungarna som fyrar loss, nä här ska det även smällas seriekopplade dragon flies och allt vad det heter.

Samtidigt som externa kakafoni får kulminera medan jag trampar på i hutongerna, är en annan slags kakafoni på väg att kulminera inom mig. Tur då att jag förberett mig väl denna gång: fyra koltabletter senare lägger jag mig för att sova och slocknar omedelbart när klockan ännu inte hunnit bli 21. Tröttheten slår ut alla beijings smällare, när de kör igång utanför på gården är det knappt så jag vaknar.

Skrällen i Malmö

Det må vara fem på morgonen och mitt sinne må vara en aning försvagat men är ändå inte Bob Hund det sista geniala bandet som inte varit med i melodifestivalen? Tack Frida för en oförglömlig fest, jag kommer ha den med mig hela den långa vägen till Ostindien.

Apropå ost så blir det nog en sällan skådad matvara i mitt kommande hemland, men kanske kan det ersättas av fylliga berättelser om livet hemma bland molntussarna. Så skriv och berätta vad som händer i min kära hemstad vänner, skriv!

Förkortning av liv: lv

Jaha

Då kunde jag börja det nya kinesiska året med att räkna ut att jag under mina beräknade fyra månader i Peking kommer att förkorta mitt liv med ca tolv dagar. I DN:s artikelserie om Kina hänvisar man till studier som beräknar att medellivslängden förkortas med ca åtta år för de som bor i Peking. Om man generöst beräknar den förväntade livslängden till 80 år motsvarar detta en nedräkning på 10 %. Mina drygt 120 dagar borde då alltså motsvara knappt två veckor.

Look out grandma, here I come!