Frosty the chinaman

Ischi ischi vad det var kallt idag! Naturligtvis fattade jag inte det förrän jag var på väg till fika med Annas vän Erik och då var det för sent för att vända och dra på sig långkalsonger. Jag huttrade rejält när jag kom fram till köpcentret vid Xishimen. Ja, jag vet att det låter sjukt american att "go to the mall" men det är inte lätt att hitta andra ställen att fika i den här stan än på amerikanska starbucks-klon-caféer i köpcentra, i alla fall inte i närheten av där jag bor.

Erik var som jag hade förväntat en väldigt gemytlig och lättpratat jönköpingsbo (ja, sedan 1½ år pekingbo förstås) och vi fick övat de synnerligen svåra kinesiska vokaltonationerna och pratat arkitektur och varför det är ok att säga att Mao hade 70% rätt och 30% fel. Han berättade att kineserna inte har någon aning om att deras regering kritiseras av andra (väst) länder, så det blir intressanta diskussioner med klasskamraterna. Men mest läser han gammelkinesiska böcker och jobbar på Microsoft. Planen är dock att åka hem till Lund så småningom och läsa data, genom att kunna flytande kinesiska i tal och skrift lär det inte bli svårt att få ett jobb inom den branschen.

Efter dryga två timmars konverserande började vi känna oss lite yra, speciellt jag som bara slängt i mig nåt ångkokt på vägen dit, så vi lämnade denna gigantiska luftkonditionerade köpkyrka för att gå runt hörnet längs motorvägen till de små lokala kineshaken. På vägen in lyckades vi även springa på en förvirrad bangladeshier som letade efter en muslimsk restaurang. Efter några vändor lyckades Erik hjälpa honom med beställningen medan vi satsade på för Erik klassisk kinesisk husmanskost (?): Varm tomat-och äggröra och tofu med en brunaktig chilisås, allt serverat på en hög med ris. Tomat-och äggröran var förvånansvärt fyllig, medan tofun var geleaktig och såsen smakade bränt. Jag var fortfarande genomfrusen och efter att vi sagt adjö vid tunnelbanan och jag begav mig hem på min lilla barncykel kände jag hur magen börja svälla...jag kunde inte cykla snabbt nog för att komma tillbaka till sängen och mina små svarta räddare, carbo medicinalis.

Tack Anna, för att du ringde just då, när jag låg inbäddad och mitt mod var som lägst. Det var underbart att höra dig berätta om simulerad riskhantering och gamla och nya projekt. Det kan nog komma till nytta i alla sammanhang kunna bedöma riskerna, speciellt när det gäller hjärtoperationer ;)