Floor 6½ : Watch your nose!

Igår fick jag alltså kontakt med några lägenhetsagenter genom en site som heter The Beijinger. Ringde på morgonen och bestämde träff på eftermiddagen och fick med mig en kinesisk tjej från kontoret som tolk samt en dansk potentiell sambo. Efter att till slut hittat till rätt tunnelbaneutgång dök killen upp en 20 min sent. Nåväl, han hade några stycken att visa så vi skyndade oss bort för att kolla på den första tvåan (two bedroom). Tydligen var den inte så bra, men ettan på andra sidan gatan var bättre. Ok, jag ville hellre börja med att se tvåan så vi gick bort till det stora slitna komplexet som inte riktigt liknar nåt man kan hitta i sverige, den närmsta jämförelsen skulle väl vara rinkeby möter christiania, fast utan de glada pundarna utan istället kinesisk misär. Och detta innanför den innersta ringvägen (= centrum) och ett stenkast ifrån kontoret. Men eftersom jag uppenbarligen ännu inte fattat vilka områden som är bättre än andra så trodde jag detta skulle vara hyfsat bra.

Genom grindarna och in i byggnaden, allt sjukt slitet och nergånget. Vid hissen står det en man bredvid en man i rullstol som tittar på trafiken utanför genom det förgallrade fönstret. Killen som ska visa oss lägenheten säger att hissen bara går till varannan våning, 1, 3, 5, 7 och 9. Tur att vår lägenhet låg på 7:an. Hissdörren öppnas och där sitter en tant på en sliten inplastad stol med ett litet bord framför sig och trycker på knappen. Bara i Kina tänker jag, för det här är nog så långt ifrån Hilton man kan komma. Väl uppe visar det sig att hissen leder ut till en loftgång varifrån lägenheten ligger en halv trappa ner. Redan i förmaket märker jag hr det luktar surt och mycket riktigt är det den sunkigaste lya Gud skådat som presenteras. Köket halvt brunt och skevt av smuts, bredvid ett litet sovrum med en alldeles för stor säng och fönster ut mot ett schakt. I vardagsrummet står en stackars röd bäddsoffa med armstöden helt svarta av.. jag vill inte veta. Ok, jag behöver inte se mer, just take me out of here!

Efter att han sagt att enrummaren var bättre följde vi förhoppningsfullt med, men mycket riktigt visade det sig vare en nästan exakt likadan lägenhet i ett likadant jättehus på andra sidan gatan, men denna gång satt det en en översminkad tjej med urringning och lackstiletter i soffan när vi kom in. I övrigt var den tom, så när som på en gigantisk säng och skrivbord. Aningen bättre skick än den första, men köket var som ett afghanskt nomadskjul så när som på jordgolvet. Det sjukaste var när han sa att huset byggdes 2003. Jag skrattade, det var inte möjligt. Det är för fan rena gulag! Hur kan man ens sätta spaden i marken för att bygga nåt sånt i en marknadsekonomi?

Efter ännu ett tappert försök där en helt annan agent lyckades släpa mig bort till exakt samma byggnad igen var det bara att dra slutsatsen att jag skulle få titta på många lägenheter och troligtvis gå upp en del i hyra för att komma ifrån liknande bottenskrap. Nä, jag tror indiskan som ockuperar min lägenhet kan skatta sig lycklig, hon kommer nog aldrig och bo bättre än så.