Idag är det grått utanför och jag kan stanna inne och uppdatera mig själv och er utan att plågas av det lutherska måste-ut-i-det-fina-vädret-samvetet. Jag har jobbat omkring 12 timmar i snitt per dag denna veckan och förtjänar att ta det lugnt och bara hänga framför datorn och läsa dn.se, hänga upp tvätt och laga couscous medan P1 surrar ifrån sovrummet. Det blev visst lite rengöring av badrummet och rakning också (japp, denna gång rök under-och överskägget, kvar blev en liten getfläck, en hommage till svt:s ständige designreporter vars namn inte rimmar på Leeewerentzz;)
Framför allt blir det tid att äntligen skriva lite om Shanghai. Denna stad vars namn väcker märkliga associationer till dåliga hollywoodproductioner med Jackie Chan men också bilder av den moderna megastaden med koloniala fundament. Trots associationerna och att jag sett bilder av den där uppseendeväckande skylinen med tv-tornet Pearl Tower i förgrunden så hade jag väldigt få inbillningar om staden. Resan var ju inte precis planerad, jag bokade biljetten dagen innan avresa så det blev knappast tid för omfattande research.
Den lokala flygplatsen för inrikesflyg, Hongqiao, var förvånansvärt liten och det var ganska lätt att hitta ut till en ändlös och tjock kö av taxibilar. Jag hade tänkt ta bussen för att spara några slantar men min värdinna Anna rådde mig att ställa mig i den lika ändlösa kön till taxibilarna, buss var inget reellt alternativ. Det visade sig att den enorma kön rörde sig förvånansvärt fort och det tog inte mer än mellan fem och tio minuter innan jag satt i en VW Santana på väg in mot stan. Att på kvällen färdas uppe på de upphöjda motorvägarna inklämda mellan 30-våningshus är en surrealistisk upplevelse. Ibland blir staden så lik en dystopisk science fiction-film att man börjar titta efter flygande bilar mellan skyskraporna. Vi blev visserligen omkörda av en högljudd gul Lamborghini men närmre än så kom jag inte.
Anna bor en ett ganska smaklöst höghus på Fuxing road i de franska kvarteren där gatorna är kantade av plataner och man lätt kan tro sig vara i Barcelona. Utsikten från lägenheten är dock fantastisk, man ser österut mot Pudong och de enorma skraporna som är fjärran den gemytliga skala som återfinns i den gamla staden. Överhuvudtaget känns staden mycket mer europeisk än Peking, vilket ju inte är så konstigt eftersom den till stor del byggdes av européer under första halvan av nittunhundratalet. Numera är det en global stad med alla möjliga uttryck, en smältdegel som skulle kunna vara otroligt spännande och intressant, men som tyvärr faller på sin styrka; att vara landets ekonomiska motor. Jag hade visserligen hört att Shanghai inte hade hälften så mycket sevärdheter som Peking men trots det var jag förvånad över att min fascination lagt sig efter bara tre dagar. Jag ska inte bara skylla på staden, min dåliga research efter smultronställen gjorde det svårt att göra det bästa av upplevelsen, och jag borde vetat bättre än att lita på andra att visa mig runt. Anna ville gärna ta med mig upp i Jinmao tower för en drink men det var sent påkommet och på söndagen var det regnigt och grått och vi hade bara försvunnit i molnen 407 m över staden.
Första kvällen blev så härligt som det kan bli med vernissage på designhotell och vitt vin på tafflig flygplansmat. På vägen genom foajen la jag märke till restaurangen som var fullproppad med danska klassiker, och då menar jag inte Jacobsen och Kjaerholm utan Wegner och Juhl. Jag missade Richard Huttens kort föreläsning men kom till det lagom till upplösningen. Klämde mig in bland designereliten i den lilla baren på fjärde våningen och tog för mig av drickat. Alla var där. Under kvällen hälsade jag på Mooois ägare, folk från Morphosis, en drängfull project manager på PTW (som ritat Water Cube här i Peking) samt andra holländska excentriciteter och unga välklädda italienare. Insprängda återfanns naturligtvis välsminkade Shanghai Girls i små svarta och alltid med et leende på läpparna. Överhuvudtaget var nivån på damerna i Shanghai rätt mycket över snittet för min nuvarande hemstad.
Jag fick några visitkort och beklagade min avsaknad av detsamma, man får improvisera men det känns alltid lite pisamt i dessa sammanhang att inte kunna dra fram kortet. Visst, det kan tyckas är trivialt men utan tappar man en naturlig trovärdighet. Jag har visitkort, därför är jag. Jag hängde till slut med några unga kostymbefriade (gudskelov) italienare från Milano för att skaffa lite mat innan det bar vidare. Efter några vändor hittade vi till slut något som såg ut som lokal snabbmat. Det visade sig tvärtemot vara en kräftkedja och det var bara att dra på sig plasthandskarna och kräfta loss på varma och korianderdoftande sumpdjur. Inte blev vi mätta av det så efter ytterligare lite dumplings så begav vi oss till slut mot The Shelter, en mörk källare ett stenkast därifrån. Technohousedrumnbassen pumpande och jag en specialdrink och några taffliga danssteg. Publiken var självklart internationell, och minsann kunde jag urskilja mer än en nordlig uppsyn.
En taxi hem till Fuxing lu framåt halv tre och dagen efter var jag minst sagt seg att komma igång. Men solen sken och jag och Anna gav oss ut på gatorna...
No comments:
Post a Comment