A night at the dollhouse

Efter en lugn fredag och en lördag på jakt efter kamera och datordelar i BJ's märkliga västra delar fick vi för oss att arrangera inflyttningsfest på kvällen. Med inte alltför höga förväntningar om uppslutning ringde jag och Linh runt till den lilla krets vars nummer vi lyckats skaffa. De entusiaster som mottog vår idé med entusiasm var: Maggie, Linh's vän från södra Kina som han lärt känna på sitt hostel eftersom de kan kommunicera på kantonesiska. Singyu från kontoret som pluggat i Nottingham i tre år och utrrycker lugn och eftertanke, han är ganska tyst men vi delar samma torra humor. Sonia, en lång och spenslig tyska som jag fått kontakt med genom Couchsurfing, pluggar kinesiska hemma i Berlin och är här för att hälsa på en vän och praktisera. Hon spelar visst musik också hörde jag i förbifarten men jag vet inte i vilken form. Hursomhelst en varmhjärtad själ som fick med sig en ny bekantskap; Vene, eller José Miguel Rodriguez. Den här grabben såg inte ut att vara spanjor, framför allt var det frånvaron av brytning som fick honom att förklara sig ytterligare; uppväx i Venezuela och senare flyttad till Madrid, efter det studerat på universitet i Italien och pluggar numera kinesiska på Beida (Peking unicersitet) och håller på med amatörteater. Trots den kvantitativt skrala uppslutningen lyckades vi skapa hyfsad feststämning med en back öl och lite kinesiskt brännvin.

Så framåt midnatt fick utlänningarna från wudoakou tänka på hemresan, taxiresan till andra sidan stan tar ändå sin lilla stund. Samtidigt passade den alltid generösa Maggie (som sist insisterade på att bjuda på middagen och denna gång tog med sig en flaska vin som inflyttningsprsent) att bege sig av vilket endast lämnade oss tre unga och halvfulla till att undersöka nattlivet runt Sanlitun. Det var här, runt ambassaderna, som de första barerna öppnade i Beijing så sent som på 90-talet. Jag litade på att vår kinesiske vän skulle visa stans mest bästa ställe och mycket riktigt klev vi snart in på China Doll, Beijings mest klassiska nattklubb. Svart inredning med en röd bar upplyst underifrån, små spottar vars stråle dimmades av cigarettrök, speglar överallt och en skön blade runner-stmämning. Priserna i baren var såklart hutlösa jämfört med allt annat i den här stan men 50 spänn för en drink är bättre än happy hour på den sida jordklotet jag kommer ifrån.

Efter att lite hjälpligt försökt dansa till den generiska housen och småsnackat med två väldigt italienska italienskor tog jag och min vid det laget ganska berusade sambo en taxi hem till vårt kära Dongzhimen. Jag ser redan fram emot nästa utflykt i den bisarra beijingnatten.