Så var jag framme. Blev insläppt i landet trots att jag inte ens har visum fram till avresedatum, phew! Close one. För en gångs skull hade jag sett till att det skulle stå en sån där stackars herre med mitt namn utanför exiten, men döm om min besvikelse när jag passerat den extremt långa raden av lagom entusiastiska chauffören och reseledare utan att ha sett mitt namn. Ett dyrt (16.95kr/min) samtal till hotellet senare dök min kontakt så småningom upp.
Smogen låg tät redan över flygplatsen, man kan inte se mer än ett par hundra meter bort. Det känns helt overkligt. Första intrycket var dock gott, solen sken (faktiskt! man kunde förnimma den nånstans där utanför) och på vägen från flygplatsen hade jag en skön känsla i magen. Den skulle dock komma att förvandlas till det rakt motsatta vid slutet av dagen...
Det var nog tur att jag beställde hämtning därför hotellet avslöjar i varje fall inte med sin dekorerade men enkla port sin funktion för en utlänning som jag. Jag släpps in och hälsar på den enda engelsktalande tjejen som kallar sig Molly. Innan jag ber att få se rummet betalar jag för fem nätter, ovetande om att badrummet ligger i ett skjul på andra sidan gården från mitt rum. Jag tänker omedelbart på det obehagliga i att skrida över en nollgradig innergård iklädd endast handduk och trenchcoat...men det är bara fem nätter, det får gå, sen bytar jag upp mig och förhoppningsvis flyttar in i en lägenhet i början av mars.
Jag får tre beskrivningar hur jag ska ta mig till kontoret, som uppenbarligen inte alls ligger i samma område som hotellet. Beslutar mig för att ta metron vars närmaste station inte alls visar sig vara särskilt nära. Efter mycket om och men hittar jag byggnaden och släpps in för att prata med min kontakt, herr Ming, som självklart visar sig vara en fröken.
Trots mina initiala fel kalkyleringar känns det bra när jag väl kommer till kontoret. Det är ungefär som jag föreställt mig, en stor ljus luftig lokal och folk som verkar fokuserade men trevliga. Jag frågar om de ska ha någon social aktivitet och mycket rikigt har de lite avslappnat ölhäng på fredagar, vilket passar mig utmärkt för att inte vara helt grön när jag börjar på måndag.
Efter detta upplysande besök tar jag mig tillbaka till hotellet för att leta upp en lokal restaurang som ändå känns fräsch och välbesökt. Hittar ett skönt litet ställe på andra sidan av detta gigantiska kvarter genomsprängt av hutonger. Lite nudlar, inlagd spicy kål och jördnötssallad väljer jag tacksamt ur en engelsk meny, och trots detta medvetna undvikande av kött lyckas jag ändå drabbas av en obehaglig uppsvälldhet på vägen hem. Nu har för övrigt firandet av årets första fullmåne dragit igång vilket innebär ändlöst med fyrverkerier och smällare, och det är inte bara ungarna som fyrar loss, nä här ska det även smällas seriekopplade dragon flies och allt vad det heter.
Samtidigt som externa kakafoni får kulminera medan jag trampar på i hutongerna, är en annan slags kakafoni på väg att kulminera inom mig. Tur då att jag förberett mig väl denna gång: fyra koltabletter senare lägger jag mig för att sova och slocknar omedelbart när klockan ännu inte hunnit bli 21. Tröttheten slår ut alla beijings smällare, när de kör igång utanför på gården är det knappt så jag vaknar.
No comments:
Post a Comment