Beijing Improv

Alltså, jag är väl inte den som skyndat mig till teaterpremiärerna eller tagit bussen till fritidslokaler för att se fria teatergrupper leverera överspelade improvisationspjäser. Varken hemma eller utomlands. Så när jag i onsdags mötte en tyska som jag fått kontakt med genom couchsurfing för att gå på improvisationsteater hade jag väldigt lite aning om vad som skulle hända. Vi gick in på det lilla rustikt men charmigt inredda caféet i gamla Beijing mellan trum- och klocktornet och beställde var sin öl. Knappt hade vi hunnit växla några ord innan stället var fullt och en 35-årig fullfjädrad teaterpedagog (japp, tunna mjukisbyxor och grön luvtröja) vid namn Kajsa beordrade oss alla att ställa oss i en ring. Jag hann knappt tänka att detta inte alls var vad jag hade tänkt mig innan jag gick omkring och tramsade mig precis som alla andra. Det var minst hälften utlänningar, varav många amerikaner som även pratade mandarin, men även tyskar och fransmän. Den ena leken avlöste den andra och halvvägs igenom tyckte jag inte det var så farligt. Vad gör man inte för att utveckla sitt sociala liv i ett främmande land med en massa vilsna själar?

Ja, kalla det vafan du vill, men här satt jag på golvet i en ring med fullständiga främlingar och gjorde mitt bästa för att verka världsvan och spontan. Jag vet inte hur det gick för mig, men jag räknade nästan med att de andra skulle vara öppna och accepterande likt en samling kossor som tar hand om varje vilsen kalv i flocken. Och mycket riktigt var det lätt att snacka med folk efteråt, de bjöd med oss vidare till en performance som en annan improvisationsgrupp skulle ha samma kväll. Jag hängde på i taxin till ett pizzaställe (mycket exklusivt i den här delen av världen) på andra sidan stan där vi fick se en ganska brokig men tidvis underhållande föreställning som jag nog hade uppskattat om det inte vore för det ändlösa dunkandet från nattklubben Vic's vägg i vägg. Efteråt delade jag en pizza med en österrikare, drack några öl och blev introducerad för detta genomgående engelsktalande improvisationsgäng innan jag tröttnade och tog en taxi hem.

Som sagt, det är mycket man utsätter sig för i en stad långt bort ifrån välkända sociala jaktmarker. Just nu skjuter jag på allt som rör sig så får det bära eller brista. Men nånstans under en sten gömmer sig det folk som kan göra min tillvaro här till en upplevelse för alla sinnen och inte bara fyra månader av jobb samt de obligatoriska besöken till den förbjudna staden och olymiska stadion.