Oh, happy day

Jag blir så överväldigad av alla gratulationer, de är ju i och för sig på sin plats en dag som idag och denna gång för tjugosjunde gången. Detta trots att det var länge sen jag såg varje pinne som ett steg närmare vuxenlivet, systembolag och inträde på klubbar. Alla såna mål är avklarade med skrämmande marginal och numera är det väl bara krogar som Stadt som skulle syna mig en extra gång. Tanken på 27 var svår att smälta ett tag, speciellt när en växande del av min umgängeskrets numera är yngre åttiotalister än jag. Ibland t o m 90-talister, de kommer!
Men idag känns det ändå ok, jag har nog för mycket annat att tänka på. Chocken kommer nog en dag ska vi se...

Efter att ha fått en ny tillfällig uppgift på kontoret: att bygga ett 3x3x3 m utsnitt av en fasad i full skala, var jag mest förvirrad. Eftersom jag inte är så haj på programmet som modellen var ritad i fick jag hjälp med att framställa sektioner. Och så var så klart skumpappskivorna som vi skulle bygga med inte tillräckligt långa så jag fick göra om allt igen. Nåväl, ska det göras så ska det göras rätt. Lägger upp bild på verket när det är klart.


Det har kanske inte framkommit med all önskvärd tydlighet här på bloggen men det har ju naturligtvis inte bara varit en dans på rosor det här. Visst, jag har basbehoven täckta numera (det är för övrigt 30 grader varmt i lägenheten eftersom värmen är förkrossande effektiv, eller ventilationen lika usel, det känns som jag sitter i en semesterort vid Medelhavet i juli med bar överkropp och en naken glödlampa i taket) men känslomässigt har jag inte riktigt landat i den här staden. Jag är här, men bristen på socialt sammanhang är tidvis plågsam.

Det verkar ibland när jag sitter framför datorn på jobbet som det uppstår ett virtuellt rum någonstans mellan Kina och Sverige. Flashbacks av minnen från forna och gyllenbruna sommardagar smälter ihop med min tillvaro och jag känner mig frånvarande på den plats jag sitter. Programledarrösterna och jinglarna i P1-podcasterna som jag börjat köra i hörlurarna förflyttar mig till terrassen i Löderup, badande i eftermiddagssol. Men det är något som är annorlunda. Det är som om allt blandas samman till en gröt med det kalla ljusa rummet med vita väggar och den dammiga, motsägelsfulla staden utanför.

När magknipen kom som oftast förra veckan och jag inte visste om det någonsin skulle gå över var jag tvungen att påminna mig själv om varför jag är här. Det finns något i den här staden och detta livet som jag inte kan få någon annanstans. Det är därför jag är här. Därför att det här landet är på allas läppar men jag ville ha det över hela mig, genom skitiga trappuppgångar och flagnande dörrkarmar och taxi över enorma landskap av betong och asfalt som slingrar sig mellan bostadsskraporna. Men för att det är fascinerande är det inte nödvändigtvis behagligt, oftare tvärtom. Det viktigaste är att jag inte förflyttar mig för långt in i det där rummet mellan mina världar. Vi kan självklart alla tillåta oss själva att vara sentimentala då och då, men den som stannar där för länge kommer ha svårt att se annat än mörkret i sin egen tillvaro.

Jag hoppas att detta virtuella rum av minnen och visuella intryck kan inspirera mig och inte vara mig till last. Fyra månader är nog precis så lång tid det tar för mig att bekanta mig med Beijing samtidigt som jag hinner forma mina förväntningar inför att komma hem och skapa nya mål för mina tre återstående terminer. Den tiden kommer, nu måste jag se till att skapa mig ett sammanhang så att tiden här inte bara blir en erfarenhet utan också en dag skapar en virtuell korridor som tar mig tillbaka hit, inhöljd i en nostalgisk dimma.