Nihilismens seger

Ja, nu sitter jag här, en vecka innan deadline, och borde inte vara ett dugg förvånad. Trots det hade jag inte trott att jag skulle ha tid att blogga om det här helvetesprojektet men nu när Maya-snillet Yucuei sitter tillsammans med Wei och modellerar om hela skiten så kan jag slappna av.

Efter ett par veckor med hårt slit och många berg och dalar har jag nu fått lära mig att blod, svett och tårar inte är önskvärt. Jag har spenderat ett par nätter här i hopp om att mina välavvägda och geometriskt mer reserverade 3d-modeller skulle få sin chans, men nu när även Weis mer skruvade och korvliknande former ratats tar jag det bestämt inte personligt längre. En vecka återstår i denna vita men så föga oskuldsfulla lokal och i nuläget kommer jag inte att sakna det en sekund.

Istället för att bli uttröttad av extrem fåfänga och byggander som inte är arkitektur kan jag fokusera på det som är viktigt för mig: Staden, livet och tiden. What makes the world go round? En del av svaret finns att finna här på kontoret, men vetskapen om detta är erfarenhet nog, jag vill inte längre vara en del av denna narcissistiska maskin som reducerar vårt komplexa yrke till att handla om att modellera "sexy blobs" i en virtuell 3d-värld.

Någon gång i framtiden kommer jag kunna summera perioden här med något mer än att jag lärde mig grunderna i Rhino. Jag kommer nog alltid föredra lekfullhet framför cynism, även om de två gärna kan få lov att överlappa varandra för att ge den där extra skärpan. Vi borde utmana uppfattningen om vilka verktyg som ska användas tillsammans och om jag en dag kommer finna logiken i att kombinera en motorsåg med network intelligence-scripting tror jag att jag kommer vara något på spåren. Att snurra runt kring en oregelbunden yta skapad av ett par slumpmässiga linjer och samtidigt sitta still framför en platt skärm är inte sexigt, bara dumt.

Så är jag också lite förbannad på mig själv för att jag trots detta låter mig absorberas. Viljan att göra något bra släpper inte taget och jag kommer tillbaka efter middagen för att sitta här till halv två trots att jag inte riktigt vet vad jag gör. Att det också utspelat sig ett sällan skådat triangeldrama den senaste veckan gör mig inte lugnare i min stol, jag får be att återkomma till det när energin som driver mitt ordval inte är så negativt laddad.

Lyssnar på P1 och hör om Färgfabriken Norr, deras nyöppnade filial i Östersund. Självklart kan jag ibland tycka att Sverige är ett tröttsamt litet, trångsynt och präktigt land, men samtidigt är det de saker jag gillar. Kanske inte självgodheten och PK-elitismen men vetskapen om vad som gör Sverige så bra öppnar också upp för en skarpare kritik. Jag tar med mig en del av världen hem. Kanske en blick, ett förhållningssätt som gör mig mer avslappnad när jag betraktar min egen jord. Inte som något vackert men som något globalt. Om vårt land tillhörde kineserna, hur skulle det se ut?

Patetiskt

Uuuuhhh....

Efter en dags hårt modellerande för att please de patetiska cheferna är jag på väg hem. Gårdagens möte var pinsamt. Ma satt och gjorde sjukt fula skisser utan substans, kom knappt med några idéer och Yuseki (den japanska partnern) visade en hemsida med en massa andra galna utopiska projekt som vi skulle bli 'inspirerade' av. Skillnaden är att dessa tillsynes sjuka former bygger på research och utvecklar idéer om framtida byggande efter bestämda principer. Det vi gör är bara form, ingenting undersökande. Konceptet hittills har varit att behålla de fula buskiga träden planterade någon gång på 60-talet för att fylla ut en död plats. Koncept? Nä, det kan man knappast kalla koncept. Men 'a cool shape' kan de begära. Inte fan kan de ens skissa nåt snyggt själva, alla utkast från Ma hittills har varit hiskeliga. Men när de bedömer våra idéer kan de inte säga vad som är bra eller dåligt, bara vad som är fult eller snyggt. Det är fanimej riktigt patetiskt.

Jag förstår så väl varför folk lämnar det här stället. Jag trodde i början av tävlingsprojektet att jag skulle kunna jobba med konceptet, programmet och en strategi för att skapa en ny urban plats som en del av projektet. Men det ser ut att bli ett torn som står på en 'skulpterad' grön yta utan urbana kvaliteter. Bättre då att byta ut gräset mot betong och låta skejtarna ta över, då blir det i alla fall liv på torget.

Jag har faktiskt i nuläget en form på huset som kanske kan pleasa Ma rent formmässigt, och konceptuellt tycker jag det fungerar ganska bra. Nu gäller det att förmedla idéerna så att han förstår att detta är vägen att gå. Med tanke på att allt omkringliggande är dansk suburbia så behövs det inte en sjukt galet megastruktur för att det ska sticka ut. Men detta är inte precis ett kontor som är känt för att spela på nyanser och referenser...sorgligt nog precis de uttryck jag gillar bäst.

Bättre lycka imorgon. Godnatt.

Konsten att behaga

Hade möte med Ma och Qun igår. Han gillade min smälta glass men tyckte inte den skulle vara platt på toppen. Jag förklarade referensen till de omkringliggande typologierna, det ingår liksom i mitt sätt att tänka att man på något sätt knyter an till en tradition eller stil, hur blobbigt det än blir. Även min idé om ett grönt transparent podium ratades. Åtminstone den här gången. Jag tänkte göra några snitt och illustrationer för att förklara idén bättre. Han satt mest tyst och skissade fula grejer på ett papper. Den där killen är helt beroende av andra för att förverkliga sina idéer. Jag tror inte han har ritat ett enda projekt själv, därför då hade det blivit för jävligt. Som strateg och mediaälskling passar han perfekt, men som arkitekt...han var inget speciellt hos Zaha och hade aldrig klarat sig i Europa eller USA. Kina behöver en hjälte och med lite tur kan vem som helst ta den rollen. I det här fallet Ma Yansong.

Qun verkade mer intresserad av mina idéer och motiveringar. Jag har läst på tillräckligt för att förstå vilken strategi som är viktig i Danmark, och jag tror definitivt den är förenlig med ett friare formspråk. Men när det inte går så lätt som Ma är van vid så blir han som ett barn som vänder sig inåt och kladdar på ett papper medan man förklarar att projektet ska ha urban karaktär och vara en aktiv plats...

Om vi bara hittar en cool form så ska jag nog kunna övertyga dem om att det inte bara ska vara en gräsplätt framför huset utan ett torg och en passage som förmedlar liv och social aktivitet. Och till min hjälp har jag lyckligtvis lanskapsarkitekten Hans Kragh hemma i Köpenhamn, han lär inte vilja behålla de buskiga träden på tomten. Jag må vara i Kina, men kulturellt är jag fortfarande...skansk?

Lördag i sängen (nästan)

Idag är det grått utanför och jag kan stanna inne och uppdatera mig själv och er utan att plågas av det lutherska måste-ut-i-det-fina-vädret-samvetet. Jag har jobbat omkring 12 timmar i snitt per dag denna veckan och förtjänar att ta det lugnt och bara hänga framför datorn och läsa dn.se, hänga upp tvätt och laga couscous medan P1 surrar ifrån sovrummet. Det blev visst lite rengöring av badrummet och rakning också (japp, denna gång rök under-och överskägget, kvar blev en liten getfläck, en hommage till svt:s ständige designreporter vars namn inte rimmar på Leeewerentzz;)

Framför allt blir det tid att äntligen skriva lite om Shanghai. Denna stad vars namn väcker märkliga associationer till dåliga hollywoodproductioner med Jackie Chan men också bilder av den moderna megastaden med koloniala fundament. Trots associationerna och att jag sett bilder av den där uppseendeväckande skylinen med tv-tornet Pearl Tower i förgrunden så hade jag väldigt få inbillningar om staden. Resan var ju inte precis planerad, jag bokade biljetten dagen innan avresa så det blev knappast tid för omfattande research.

Den lokala flygplatsen för inrikesflyg, Hongqiao, var förvånansvärt liten och det var ganska lätt att hitta ut till en ändlös och tjock kö av taxibilar. Jag hade tänkt ta bussen för att spara några slantar men min värdinna Anna rådde mig att ställa mig i den lika ändlösa kön till taxibilarna, buss var inget reellt alternativ. Det visade sig att den enorma kön rörde sig förvånansvärt fort och det tog inte mer än mellan fem och tio minuter innan jag satt i en VW Santana på väg in mot stan. Att på kvällen färdas uppe på de upphöjda motorvägarna inklämda mellan 30-våningshus är en surrealistisk upplevelse. Ibland blir staden så lik en dystopisk science fiction-film att man börjar titta efter flygande bilar mellan skyskraporna. Vi blev visserligen omkörda av en högljudd gul Lamborghini men närmre än så kom jag inte.

Anna bor en ett ganska smaklöst höghus på Fuxing road i de franska kvarteren där gatorna är kantade av plataner och man lätt kan tro sig vara i Barcelona. Utsikten från lägenheten är dock fantastisk, man ser österut mot Pudong och de enorma skraporna som är fjärran den gemytliga skala som återfinns i den gamla staden. Överhuvudtaget känns staden mycket mer europeisk än Peking, vilket ju inte är så konstigt eftersom den till stor del byggdes av européer under första halvan av nittunhundratalet. Numera är det en global stad med alla möjliga uttryck, en smältdegel som skulle kunna vara otroligt spännande och intressant, men som tyvärr faller på sin styrka; att vara landets ekonomiska motor. Jag hade visserligen hört att Shanghai inte hade hälften så mycket sevärdheter som Peking men trots det var jag förvånad över att min fascination lagt sig efter bara tre dagar. Jag ska inte bara skylla på staden, min dåliga research efter smultronställen gjorde det svårt att göra det bästa av upplevelsen, och jag borde vetat bättre än att lita på andra att visa mig runt. Anna ville gärna ta med mig upp i Jinmao tower för en drink men det var sent påkommet och på söndagen var det regnigt och grått och vi hade bara försvunnit i molnen 407 m över staden.

Första kvällen blev så härligt som det kan bli med vernissage på designhotell och vitt vin på tafflig flygplansmat. På vägen genom foajen la jag märke till restaurangen som var fullproppad med danska klassiker, och då menar jag inte Jacobsen och Kjaerholm utan Wegner och Juhl. Jag missade Richard Huttens kort föreläsning men kom till det lagom till upplösningen. Klämde mig in bland designereliten i den lilla baren på fjärde våningen och tog för mig av drickat. Alla var där. Under kvällen hälsade jag på Mooois ägare, folk från Morphosis, en drängfull project manager på PTW (som ritat Water Cube här i Peking) samt andra holländska excentriciteter och unga välklädda italienare. Insprängda återfanns naturligtvis välsminkade Shanghai Girls i små svarta och alltid med et leende på läpparna. Överhuvudtaget var nivån på damerna i Shanghai rätt mycket över snittet för min nuvarande hemstad.

Jag fick några visitkort och beklagade min avsaknad av detsamma, man får improvisera men det känns alltid lite pisamt i dessa sammanhang att inte kunna dra fram kortet. Visst, det kan tyckas är trivialt men utan tappar man en naturlig trovärdighet. Jag har visitkort, därför är jag. Jag hängde till slut med några unga kostymbefriade (gudskelov) italienare från Milano för att skaffa lite mat innan det bar vidare. Efter några vändor hittade vi till slut något som såg ut som lokal snabbmat. Det visade sig tvärtemot vara en kräftkedja och det var bara att dra på sig plasthandskarna och kräfta loss på varma och korianderdoftande sumpdjur. Inte blev vi mätta av det så efter ytterligare lite dumplings så begav vi oss till slut mot The Shelter, en mörk källare ett stenkast därifrån. Technohousedrumnbassen pumpande och jag en specialdrink och några taffliga danssteg. Publiken var självklart internationell, och minsann kunde jag urskilja mer än en nordlig uppsyn.

En taxi hem till Fuxing lu framåt halv tre och dagen efter var jag minst sagt seg att komma igång. Men solen sken och jag och Anna gav oss ut på gatorna...

Hard day's night

Nu är jag verkligen fast i jobbträsket. Men det är inte hjärndött manglande i autocad, utan en lång och smärtsam men likväl njutningsfull kreativ process som innebär sömnlösa nätter och tysta stunder med blicken i horisonten.

Jag jobbar inte längre själv, vilket har släppt loss en del tankar, men Pierre som är mitt bollplank kan jag ibland upfatta som ganska pessimistisk. Ah, det går inte, vi får se... vad som helst kan hända, Ma kanske inte gillar det...äh, de vill alltid ändra på allt i slutet. Jag som hade hoppats att han skulle vara entusiastisk att dela med sig av sin research om hållbarhet, speciellt eftersom han inte gjorde nåt annat under en månads tid och mest klagade för att han inte fick utnyttja sina fem års erfarenhet till nåt bättre. Jag å andra sidan skryter inte precis med min erfarenhet, men jag vill verkligen skapa något bra, något som är kenceptuellt starkt, lite galet men samtidigt byggbart.

Det är alltså den där höghustävlingen i Rödovre utanför Köpenhamn jag syftar på. Jag har läst på om höghus i Danmark och kommit fram till att de gärna vill se galna projekt i Danmark, men bara på utställningar och inte byggda. Alla höghus i det landet är vertikala lådor som vilar på en horisontell låda. det finns liksom inget annat alternativ. Vi började med tornliknande byggnader men eftersom volymen är så stor så blir proportionerna helt fel, så vi fick börja tänka mer på SAS-hotellet för att komma någonvart. De bygger ju likadant nu, Ferringhuset i Örestad är från 2002 och inte mycket har hänt däremellan.

Jag gjorde en smältande glass som var ganska fin, sen gjorde jag samma fast med ellipser, sen gjorde jag twin towers, sen... Idag ska jag back to basics: två skivor, lite förskjutna, balkonger mot öst, dublex och vinterträdgård mot väst. En annan volym på norra sidan, ganska slank med övrigt program och multihall överst. Får se om det kan bli nåt.

I helgen ska jag fortsätta plåta alla dessa tegelskulpturer som pryder staden. Och skriva om Shanghai. Kanske har jag även lyckats formulera varför jag älskar Peking tills dess.

Blött farväl

Så kom jag äntligen iväg till Shanghai. I samband med första majfirandet fick vi en klämdag på fredagen (som de visserligen ville ta tillbaka igen på söndagen) så det var upplagt för att göra något konstruktivt och inte bara häcka i Peking. Sent på måndagkvällen hade min redaktör på Abitare, Vivi, bett mig om hjälp att designa ett inbjudningskort till en föreläsning med tillhörande cocktailparty i Shanghai. Jag hade inget bättre för mig och hon erbjöd sig att bjuda på lunch eller middag som tack. Efter att ha slängt ihop nåt inspirerat av designerns hemsida träffades vi dagen efter för nämnda lunch och hon föreslog att jag skulle komma ner till Shanghai över helgen, jag hade ju trots allt bidragit till festen. Efter lite prisjakt bestämde jag mig till slut: Om jag inte kom iväg till Shanghai nu så skulle det inte bli av. Sagt och gjort. Fick tag på en flygbiljett som till slut hamnade på 50 % mer än nattåg, men jag får ju skylla mig själv som aldrig planerar i god tid.

Boende var redan fixat, jag hade varnat Mickes halvsyrra Anna som bor där nere att jag skulle komma två veckor tidigare, men efter att ha avbrutit i sista stund föreslog hon istället denna helg, så det var bara att facbooka lite och bekräfta min ankomst torsdag kväll.

Onsdagskvällen i Peking blev blöt, först middag med alla på kontoret inklusive Qun, Ma hade redan gett sig av någonstans. Koreansk barbeque på samma ställe som sist, jag tror aldrig jag har ätit så mycket kött som där. Ölet och vinet (kinesiska för sprit) flödade och åtminstone hardcore-gruppen med Mat och Dave i spetsen såg till att skåla så fort någon satte ner glaset. Med två på varje cykel vinglade vi snart längs de breda motorvägsliknande gatorna österut mot Sanlitun, expatsyndarnas mecca. Terrassen ovanpå China Doll erbjöd det perfekta vattenhålet med tramsig musik, hyfsade drinkpriser och många glada damer. Efter en halvtimme hade ett tiotal från kontoret slutit upp och det blev improviserad salsa, samba och tango. Och mer öl. Till slut kunde vi inte låta bli att ta sönder bänken vi satt på. Halv fem var klockan när jag ramlade in genom dörren och då var gryningen inte långt borta.

Ett ständigt pulserande och bankande i mitt huvud ackompanjerade uppvaknandet på torsdagen framåt tolv. Efter frukost på knäckebröd med kalles och havregrynsgröt rann timmarna iväg och plötsligt var det en jakt på tid att hinna med flyget kl 17. Men taxin till flygplatsen tog inte mer än 20 min så jag var trots allt i god tid...

Outside looking in

I veckan tog jag mod till mig och pratade med Dang Qun (en av delägarna) om att köra igång tävlingen i Danmark. Hon frågade om jag var intresserad och jag sa, visst, jag är väldigt intresserad. Vi diskuterade projektet löst och jag tog på mig att göra lite allmän research och studier av hur programmet kan organiseras. Det hela rör sig om en inbjuden tävling om ett höghus på ca 25 våningar i Rödovre i utkanten av Köpenhamn. Idag är tomten en parkeringsplats invid en av huvudvägarna in till Köpenhamn och i programmet märker man att detta är grannkommunens högtflygande planer på en spektakulär byggnad som ska fungera som en ekonomisk motor. Första tanken som kommer upp när man tittar på denna stackars parkeringsplats i den trötta genomfartsförorten är att det är ett högt spel för kommunen att spekulera mot marknadskrafterna. I programmet kan man läsa följande:

"Højhuset skal være et markant punkt i Rødovre. En generator for en positiv
udvikling. Et vartegn for kommunens fremtidsvisioner og potentiale."

Det låter ju väldigt ambitiöst, man kan tänka sig att kommunen känt sig förbisedd efter många år av nyinvesteringar i områden som Örestad och Sydhavnen och nu bestämt sig för att till slut själva sätta spaden i marken, lagom i tid till sjunkande bostadspriser och en överhettad byggmarknad.

Men det är självklart inte min uppgift att ifrågasätta idén, istället ska jag framhäva platsens fördelar i form av närhet till köpcentrat Rödovre Centrum och Vestbadet, Arne Jacobsens lilla bibliotek och rådhus, Damhussjön och alla gröna områden för frilufts-och idrottsliv. Köpenhamn är inte mer än 7 km bort och det går buss och tåg var tionde minut. Perfekt för den ungdomlige 40-talisten som är sugen på att byta villan mot en våning med utsikt över staden och landet, som gärna dansar tango och målar med olja. Hon pysslar gärna med växter på den inglasade balkongen medan han läser biltidningar och på kvällen bjuder de hem vänner för dricka lådvin och njuta av utsikten.

Självklart vill man från officiellt håll inte rikta in sig på en så begränsad målgrupp, men i dessa tider kan det nog vara svårt att locka till sig de urbana 30-åringarna som hellre bor i Örestad eller på Islands Brygge. Barnfamiljerna är redan borträknade och något budgetboende lär det inte bli. Att bygga högt kostar, vare sig marken är billig eller ej.

Det är i alla fall dessa smått cyniska reflektioner och analyser som jag de senaste dagarna börjat lägga ihop till och som ska utgöra grunden för konceptet. Nästa steg är att börja modellera med volymer och se vilka möjligheter som finns. Kanske blir det inte något höghus, eller blir det ännu högre än tillåtet? Och hur ska vi integrera den ekologiska biten, blir det en stor vertikal trädgård som genererar värme och tillåter naturlig ventilation? Halva fasaden täckt av solceller eller en stor vindsnurra högst upp för att markera att vi går in i en ny grön tidsålder?

Det återstår att se hur mycket ansvar jag kommer att ha, men jag kommer göra mitt bästa för att se till att bli spindeln i nätet, den som kan mest om projektet och därmed en given projekt manager. Och vinner vi så vette fan om jag kan fortsätta plugga i höst...