Jag går upp sent på morgonen, vi börjar 10 och eftersom jag bara har 5 min till jobbet på cykel så det svårt att motivera att gå upp innan halv nio. När jag väl släpat mig upp kokar jag vatten till oss båda och brygger en kopp te. Frukosten de två första veckorna bestod av en dubbelmacka med Bimbo rostbröd (sånt som är mjukt i en månad och har därför en svagt fadd bismak) och däremellan en underskattad amerikansk combo: Peanutbutter and jelly, i detta fallet hallon. Ja, det är både gott och nyttigt :) Men sedan brödet tog slut i helgen har jag gått över till havregrynsgröt, ingen dålig start på dagen, dessutom enda målet mat som påminner något om hemma. Jag blir naturligtvis sittande framför datorn alldeles för länge och hoppar in i duschen kvart-tio i tio. En knapp halvtimme senare är jag på väg ner i hissen till min ståtliga och nytrimmade (ja, jag föll till föga och lämnade den till reparatören, han verkade ändå sjysst och spände åt de flesta lösa muttrar för 40 spänn) hoj och ger mig av längs längs Gui Jie, restauranggatan som på morgonen mest liknar (och luktar som) något från medeltiden.
Väl på kontoret som är inrymt överst en gammal 3-våningsbyggnad av okänd stil och datering hälsar jag på mina närmaste grannar; Singyu, Dinah, Shi Yang, Luis, Linh som kommit med bussen, Xi, tyskan Stephanie och alla andra vars kinesiska namn jag kan hör 35 gånger men som ändå aldrig sätter sig. Det är verkligen mycket som är komplicerat med det här språket. När folk på kontoret snackar om den eller den ena eller andra kan jag fortfarande bara koppla hälften av namnen till ansikten.
Jag fortsätter att ändra och rätta till 3d-modellen av shoppingcentret på den konstgjorda ön i Sanya, Shang Li som är min chef kommer förbi och kollar vad jag gör och förklarar vad som är viktigast. Ibland är det "oh, I know it is hard and boring work, but it's a hurry job, need this for tomorrow, can you do it?" Visst kan jag det, säger jag, sätter på lurarna och streamar senaste Nordegren i P1 och sippar jasminte.
Framåt halv ett kommer den lilla söta flickan med blonderat hår och alltid lika mycket rouge på kinderna med lunch och så småningom släpar sig folk bort mot köket för att fylla på reserverna. Dagens (och de flesta dagars) utbud: Kyckling med gurka och jordnötter, Nån slags gryta med risnudlar och...manet? Några olika rätter med griskött och sås, ägg och tomatröra (en lokal klassiker, inte alls dumt), ibland en fräsch sallad med pastaliknande tofublad, glasnudlar och mycket färsk koriander och riven gurka...the list goes on. I början var jag överväldigad, det var bara att ta ett par pinnar och hugga in, men efter några veckor med samma gamla käk blir det tröttsamt. Men jag drar mig för att klaga, man klarar sig länge på det, först vid halv fem börjar jag känna mig lite yr, då är suget efter bakverk akut. Tyvärr är just bakverk hopplöst i detta land där ingenting är så färsk som det ser ut. Allt som går att köpa på konditoriet längre ner på gatan är sprängfyllt av smakförsärkare och konserveringsmedel, man känner den där dammiga lukten i näsan direkt man tar första tuggan.
I alla fall brukar jag under lunchen småsnacka med Pierre, fransmannen som jag gärna pratar franska med men som också lika fort glömmer av sig och övergår till engelska, Michele, den sköna Fiorentinaren som alltid är lika bekymmerslöst trevlig, eller den nye killen som bott och pluggat i Canberra och således talar utmärkt aussie-engelska. Vi verkar dela väldigt många synpunkter om kontoret och yrket och snackar gärna oss varma om Ben van Berkel eller Enric Miralles samtidigt som vi sågar själlösheten i MADs 3d-fetich-arkitektur. Nåja, jag vill gärna lära mig modellera helt sjuka organiska molnbyggnader men just nu vet jag inte riktigt vad jag ska använda det till. I min värld måste det kontrastera mot något, inte bara en blobb som hälsar på en annan blobb: "Hej blobblobb! Tjena din gamle blobbare...." Ja, du kan ju föreställa dig hur det låter...
Efter ett par timmars sträckjobbande i sällskap av ytterligare P1-repriser, både tunga och mer lättsmälta program varvat med lite Sébastien Tellier börjar det dra ihop sig för middag framåt 20-tiden. Om vi inte blir ett helt gäng som drar bort och firar chefernas avresa till Brasiilien med ölrace och tårtkrig (som förra tisdagen) så går jag, Linh och Singyu ner till nudelstället och äter oss mätta och belåtna för 17 spänn var. Efter det blir det antingen ännu en tur till kontoret eller hemkomst för att kanske plita ner sitt dagsverke på en blogg som denna tills klockan är tjugo i två och jag stänger ner för att min lutherska jävel (ängel?) på axeln säger: Schlafen, arbeiden, schlaaaaaafen!
No comments:
Post a Comment