Nattskift

Då och då far jag ett konstant och varierande slag av dåligt samvete for att jag inte har skrivit sa mycket den senaste tiden. Det har sina orsaker: jag jobbar mer och senare på kvallen (I onsdags t ex, när jag skulle gå på improv-workshop, kom kunden kl 20 och då skulle det vara möte skynda skynda göra fardigt. Min kära sambo Linh har jobbat till gryningen ett par tre gånger senaste veckorna), på helgerna ar det en massa praktiska saker som ska fixas (städade lagenheten i sondags som en galning, på tisdagen skulle göra några armhävningar och fick se dammet i vit ögat: Det forsvinner aldrig, eller kommer tillbaka alltfor fort) eller sightseeing som ska hinnas med, och när jag väl har tid att blogga kanner jag mig inte inspirerad.

Just nu sitter jag på kontoret och ritar om balkongerna på det har forbannade shoppingcentret for 317:e gangen. Vi skulle haft inlämning av schamatic design-ritningar idag men eftersom kunden inte ville ha några pelare på utsidan sa var det bara att börja om igen. Ny deadline är om en vecka, men eftersom jag kan projektet utan och innan kan jag nog bli fardig med ett nytt forslag innan dagens slut.

I veckan utlystes aven en intern tävling for att ge fler forslag till utformningen av ett podium (lågbyggnad vid foten av två byggnader på 80 respektive 350 m ) och igår kväll satt vi kvar längenågra stycken och diskuterade olika koncept och forslag som ratats eller kunde forbattras. Försthalv två var jag på vag hem och det blev därför en sen morgon. Samtidigt som jag gick upp vidhalv tio kom Linh hem, han hade jobbat fram till nu. Hade vi varit på samma projekt hade man kunnat saga att han tagit nattskiftet och jag bytte av, men nu ar de bara två som jobbar på projektet vilket innebar att han fick ta bagge skiften. Stackaren var ganska munter trots allt.

Jag tänker inte lägga ner min själ i nåt projekt sa länge jag inte far vara med från borjan. Vi ar inbjudna till en tävling om ett "höghus" (25 våningar) i Rodovre utanfor Kopenhamn och jag ska troligtvis vara med i projektteamet. Det ser jag fram emot, men antagligen kommer jag inte ha särskilt mycket att saga till om. Förhoppningsvis far jag nåt ut av det anda.

Vadret inspirerar inte idag, det ar brunaktig dimma och fuktig kyla, men det ar nästan bättre an kallt högtryck och torr luft. I helgen ska jag försöka göra nåt kulturellt, men just nu har jag svartatt komma på vad. Ska lusläsa weekendguiderna och se vad stadens kulturliv har att bjuda.Jag börjar bli sjukt sugen på att komma igång med tango igen, men att hitta en potentiell partner (som har hyfsat känsla och inte alltfor kort) kan bli svart...jag får satsa på hostterminen i kph istället. Kanske bara lite hederlig minimal kan stilla mitt dans begär, problemet ar bara att hitta någon att gå ut med, de på kontoret som gillar att festa har ännu inte fatt for sig att bjuda med mig :( kanske får anmäla mitt intresse tydligare.

..Mehr Arbeit

Det känns som mitt liv i BJ har normaliserats och börjar likna det förskjutna handlingsmönster jag lämnade hemma. Vissa saker är dock annorlunda. Här en dag på min axel:

Jag går upp sent på morgonen, vi börjar 10 och eftersom jag bara har 5 min till jobbet på cykel så det svårt att motivera att gå upp innan halv nio. När jag väl släpat mig upp kokar jag vatten till oss båda och brygger en kopp te. Frukosten de två första veckorna bestod av en dubbelmacka med Bimbo rostbröd (sånt som är mjukt i en månad och har därför en svagt fadd bismak) och däremellan en underskattad amerikansk combo: Peanutbutter and jelly, i detta fallet hallon. Ja, det är både gott och nyttigt :) Men sedan brödet tog slut i helgen har jag gått över till havregrynsgröt, ingen dålig start på dagen, dessutom enda målet mat som påminner något om hemma. Jag blir naturligtvis sittande framför datorn alldeles för länge och hoppar in i duschen kvart-tio i tio. En knapp halvtimme senare är jag på väg ner i hissen till min ståtliga och nytrimmade (ja, jag föll till föga och lämnade den till reparatören, han verkade ändå sjysst och spände åt de flesta lösa muttrar för 40 spänn) hoj och ger mig av längs längs Gui Jie, restauranggatan som på morgonen mest liknar (och luktar som) något från medeltiden.



Väl på kontoret som är inrymt överst en gammal 3-våningsbyggnad av okänd stil och datering hälsar jag på mina närmaste grannar; Singyu, Dinah, Shi Yang, Luis, Linh som kommit med bussen, Xi, tyskan Stephanie och alla andra vars kinesiska namn jag kan hör 35 gånger men som ändå aldrig sätter sig. Det är verkligen mycket som är komplicerat med det här språket. När folk på kontoret snackar om den eller den ena eller andra kan jag fortfarande bara koppla hälften av namnen till ansikten.

Jag fortsätter att ändra och rätta till 3d-modellen av shoppingcentret på den konstgjorda ön i Sanya, Shang Li som är min chef kommer förbi och kollar vad jag gör och förklarar vad som är viktigast. Ibland är det "oh, I know it is hard and boring work, but it's a hurry job, need this for tomorrow, can you do it?" Visst kan jag det, säger jag, sätter på lurarna och streamar senaste Nordegren i P1 och sippar jasminte.

Framåt halv ett kommer den lilla söta flickan med blonderat hår och alltid lika mycket rouge på kinderna med lunch och så småningom släpar sig folk bort mot köket för att fylla på reserverna. Dagens (och de flesta dagars) utbud: Kyckling med gurka och jordnötter, Nån slags gryta med risnudlar och...manet? Några olika rätter med griskött och sås, ägg och tomatröra (en lokal klassiker, inte alls dumt), ibland en fräsch sallad med pastaliknande tofublad, glasnudlar och mycket färsk koriander och riven gurka...the list goes on. I början var jag överväldigad, det var bara att ta ett par pinnar och hugga in, men efter några veckor med samma gamla käk blir det tröttsamt. Men jag drar mig för att klaga, man klarar sig länge på det, först vid halv fem börjar jag känna mig lite yr, då är suget efter bakverk akut. Tyvärr är just bakverk hopplöst i detta land där ingenting är så färsk som det ser ut. Allt som går att köpa på konditoriet längre ner på gatan är sprängfyllt av smakförsärkare och konserveringsmedel, man känner den där dammiga lukten i näsan direkt man tar första tuggan.

I alla fall brukar jag under lunchen småsnacka med Pierre, fransmannen som jag gärna pratar franska med men som också lika fort glömmer av sig och övergår till engelska, Michele, den sköna Fiorentinaren som alltid är lika bekymmerslöst trevlig, eller den nye killen som bott och pluggat i Canberra och således talar utmärkt aussie-engelska. Vi verkar dela väldigt många synpunkter om kontoret och yrket och snackar gärna oss varma om Ben van Berkel eller Enric Miralles samtidigt som vi sågar själlösheten i MADs 3d-fetich-arkitektur. Nåja, jag vill gärna lära mig modellera helt sjuka organiska molnbyggnader men just nu vet jag inte riktigt vad jag ska använda det till. I min värld måste det kontrastera mot något, inte bara en blobb som hälsar på en annan blobb: "Hej blobblobb! Tjena din gamle blobbare...." Ja, du kan ju föreställa dig hur det låter...

Efter ett par timmars sträckjobbande i sällskap av ytterligare P1-repriser, både tunga och mer lättsmälta program varvat med lite Sébastien Tellier börjar det dra ihop sig för middag framåt 20-tiden. Om vi inte blir ett helt gäng som drar bort och firar chefernas avresa till Brasiilien med ölrace och tårtkrig (som förra tisdagen) så går jag, Linh och Singyu ner till nudelstället och äter oss mätta och belåtna för 17 spänn var. Efter det blir det antingen ännu en tur till kontoret eller hemkomst för att kanske plita ner sitt dagsverke på en blogg som denna tills klockan är tjugo i två och jag stänger ner för att min lutherska jävel (ängel?) på axeln säger: Schlafen, arbeiden, schlaaaaaafen!

Arbeit macht...

Helgen blev inte riktigt som jag hade hoppats. Igår tog jag dock min lediga lördag tillvara genom att ge mig ut på upptäcksfärd på min nyinköpta herrcykel av Shanghaimodell. Jag hade gett mig ut på en liten promenad på fredagseftermiddagen för att låta musarmen vila och på vägen tillbaka kommer en gubbe fram och ser lurig ut och simulerar trampande med händerna. Jag måste ha haft nåt i blicken eftersom det var precis det jag hade i tankarna, man skulle kunna kalla mig cykeldesperat. Jag blev naturligtvis lurad eftersom den vid en första tur verkade ganska skön, tillräckligt stor åtminstone. I ba kuai (100 yuan) skulle han ha men jag vill ha sadeln ännu högre så vi rullar bort till cykelrereparatören runt om hörnet från kontoret. Sadeln är naturligtvis fastrostad men jag tänker att det inte spelar nån roll, jag kan i alla fall cykla på den i helgen. Reparatören sätter dit ett säkert ganska värdelöst lås för 35 spänn och stunden senare har jag tillgång till detta efterlängtade transportmedel. Samtidigt börjar reparatören peka på ena trampan som håller på att ramla av, den kan jag byta ut. Jag tittar upp åt andra hållet och försäljaren är puts väck. Nä, tänker jag, om den här hojen så ska falla isär bit för bit så ska jag inte börja med att lämna den till reparatören.

Kvällen blev lugn, vi jobbade till sent, gick ut och åt fisk som tyvärr som vanligt var sönderkryddad och badade i olja. Rullade hem vid elvatiden. Medan Linh var tvungen att jobba på lördag tog jag min ledighet till att ge mig ut på en färd i norra Beijings gator. Målet var inte uttalat Olympiaområdet men eftersom det ligger i den riktningen tänkte jag att jag nog skulle hamna där förr eller senare. Tyvärr blev det ganska snabbt målet eftersom jag upptäckte väldigt lite intressant på vägen. Så när jag börjar närma mig fjärde ringvägen (som egentligen är den tredje, men de börjar på nr 2) så kan jag mycket riktigt skymta de mikado-liknande stålbalkarna och får en uppfattning om den groteska skalan.



Trots att området skärs av av fjärde ringvägen (som ser ut ungefär som de där åttafiliga highwaysen i LA med milslånga krypande fordon) så var det mycket folk vid sidan av vägen och uppe på broavsatserna för att få en blick av fågelboet. Jag tog mig bort till den västra sidan av det gigantiska parkområdet som är avspärrat med dubbla plåtstängsel trots att det mesta verkar hyfsat färdigt. Plöstligt hör jag ett vinande ljud och när jag tittar upp kommer det glödande svetsmassa farande emot mig från himlen. Den första landar bara några meter ifrån mig och det fräser och smäller till när den slår mot den nyanlagna trottoaren. Detta potentiellt livsfarliga byggavfall verkar komma från det groteska tornet som ser ut som nån idiot fått för sig att alla höghus måste ha nån slags drakliknande avslutning uppåt och nu ska de minsann visa var skåpet ska stå inför OS. En 4 våningar hög tv-skärm har de också på sidan. Om vi skulle glömma att det är OS. Just nu är det nästan lite vackert, dystopiskt och skräckinjagande med sin öppna stålkonstruktion och sjuka utkragning.



Nåväl, jag överlever attacken från ovan och fortsätter exkursionen runt området. Eftersom jag inte får komma så mycket närmre går turen vidare söderut. Beijing har mycket mer att bjuda på och jag ska utnyttja mitt nya transportmedel. Fler bilder från turen här.

A night at the dollhouse

Efter en lugn fredag och en lördag på jakt efter kamera och datordelar i BJ's märkliga västra delar fick vi för oss att arrangera inflyttningsfest på kvällen. Med inte alltför höga förväntningar om uppslutning ringde jag och Linh runt till den lilla krets vars nummer vi lyckats skaffa. De entusiaster som mottog vår idé med entusiasm var: Maggie, Linh's vän från södra Kina som han lärt känna på sitt hostel eftersom de kan kommunicera på kantonesiska. Singyu från kontoret som pluggat i Nottingham i tre år och utrrycker lugn och eftertanke, han är ganska tyst men vi delar samma torra humor. Sonia, en lång och spenslig tyska som jag fått kontakt med genom Couchsurfing, pluggar kinesiska hemma i Berlin och är här för att hälsa på en vän och praktisera. Hon spelar visst musik också hörde jag i förbifarten men jag vet inte i vilken form. Hursomhelst en varmhjärtad själ som fick med sig en ny bekantskap; Vene, eller José Miguel Rodriguez. Den här grabben såg inte ut att vara spanjor, framför allt var det frånvaron av brytning som fick honom att förklara sig ytterligare; uppväx i Venezuela och senare flyttad till Madrid, efter det studerat på universitet i Italien och pluggar numera kinesiska på Beida (Peking unicersitet) och håller på med amatörteater. Trots den kvantitativt skrala uppslutningen lyckades vi skapa hyfsad feststämning med en back öl och lite kinesiskt brännvin.

Så framåt midnatt fick utlänningarna från wudoakou tänka på hemresan, taxiresan till andra sidan stan tar ändå sin lilla stund. Samtidigt passade den alltid generösa Maggie (som sist insisterade på att bjuda på middagen och denna gång tog med sig en flaska vin som inflyttningsprsent) att bege sig av vilket endast lämnade oss tre unga och halvfulla till att undersöka nattlivet runt Sanlitun. Det var här, runt ambassaderna, som de första barerna öppnade i Beijing så sent som på 90-talet. Jag litade på att vår kinesiske vän skulle visa stans mest bästa ställe och mycket riktigt klev vi snart in på China Doll, Beijings mest klassiska nattklubb. Svart inredning med en röd bar upplyst underifrån, små spottar vars stråle dimmades av cigarettrök, speglar överallt och en skön blade runner-stmämning. Priserna i baren var såklart hutlösa jämfört med allt annat i den här stan men 50 spänn för en drink är bättre än happy hour på den sida jordklotet jag kommer ifrån.

Efter att lite hjälpligt försökt dansa till den generiska housen och småsnackat med två väldigt italienska italienskor tog jag och min vid det laget ganska berusade sambo en taxi hem till vårt kära Dongzhimen. Jag ser redan fram emot nästa utflykt i den bisarra beijingnatten.

Busyness

Åh, söndag kväll och perfekt tid för att skriva om helgen men ack vad timmen är sen på denna sidan jordklotet. Lite nya bilder på ansiktsboken får stilla nyfikenheten för denna gång.

Beijing Improv

Alltså, jag är väl inte den som skyndat mig till teaterpremiärerna eller tagit bussen till fritidslokaler för att se fria teatergrupper leverera överspelade improvisationspjäser. Varken hemma eller utomlands. Så när jag i onsdags mötte en tyska som jag fått kontakt med genom couchsurfing för att gå på improvisationsteater hade jag väldigt lite aning om vad som skulle hända. Vi gick in på det lilla rustikt men charmigt inredda caféet i gamla Beijing mellan trum- och klocktornet och beställde var sin öl. Knappt hade vi hunnit växla några ord innan stället var fullt och en 35-årig fullfjädrad teaterpedagog (japp, tunna mjukisbyxor och grön luvtröja) vid namn Kajsa beordrade oss alla att ställa oss i en ring. Jag hann knappt tänka att detta inte alls var vad jag hade tänkt mig innan jag gick omkring och tramsade mig precis som alla andra. Det var minst hälften utlänningar, varav många amerikaner som även pratade mandarin, men även tyskar och fransmän. Den ena leken avlöste den andra och halvvägs igenom tyckte jag inte det var så farligt. Vad gör man inte för att utveckla sitt sociala liv i ett främmande land med en massa vilsna själar?

Ja, kalla det vafan du vill, men här satt jag på golvet i en ring med fullständiga främlingar och gjorde mitt bästa för att verka världsvan och spontan. Jag vet inte hur det gick för mig, men jag räknade nästan med att de andra skulle vara öppna och accepterande likt en samling kossor som tar hand om varje vilsen kalv i flocken. Och mycket riktigt var det lätt att snacka med folk efteråt, de bjöd med oss vidare till en performance som en annan improvisationsgrupp skulle ha samma kväll. Jag hängde på i taxin till ett pizzaställe (mycket exklusivt i den här delen av världen) på andra sidan stan där vi fick se en ganska brokig men tidvis underhållande föreställning som jag nog hade uppskattat om det inte vore för det ändlösa dunkandet från nattklubben Vic's vägg i vägg. Efteråt delade jag en pizza med en österrikare, drack några öl och blev introducerad för detta genomgående engelsktalande improvisationsgäng innan jag tröttnade och tog en taxi hem.

Som sagt, det är mycket man utsätter sig för i en stad långt bort ifrån välkända sociala jaktmarker. Just nu skjuter jag på allt som rör sig så får det bära eller brista. Men nånstans under en sten gömmer sig det folk som kan göra min tillvaro här till en upplevelse för alla sinnen och inte bara fyra månader av jobb samt de obligatoriska besöken till den förbjudna staden och olymiska stadion.

Oh, happy day

Jag blir så överväldigad av alla gratulationer, de är ju i och för sig på sin plats en dag som idag och denna gång för tjugosjunde gången. Detta trots att det var länge sen jag såg varje pinne som ett steg närmare vuxenlivet, systembolag och inträde på klubbar. Alla såna mål är avklarade med skrämmande marginal och numera är det väl bara krogar som Stadt som skulle syna mig en extra gång. Tanken på 27 var svår att smälta ett tag, speciellt när en växande del av min umgängeskrets numera är yngre åttiotalister än jag. Ibland t o m 90-talister, de kommer!
Men idag känns det ändå ok, jag har nog för mycket annat att tänka på. Chocken kommer nog en dag ska vi se...

Efter att ha fått en ny tillfällig uppgift på kontoret: att bygga ett 3x3x3 m utsnitt av en fasad i full skala, var jag mest förvirrad. Eftersom jag inte är så haj på programmet som modellen var ritad i fick jag hjälp med att framställa sektioner. Och så var så klart skumpappskivorna som vi skulle bygga med inte tillräckligt långa så jag fick göra om allt igen. Nåväl, ska det göras så ska det göras rätt. Lägger upp bild på verket när det är klart.


Det har kanske inte framkommit med all önskvärd tydlighet här på bloggen men det har ju naturligtvis inte bara varit en dans på rosor det här. Visst, jag har basbehoven täckta numera (det är för övrigt 30 grader varmt i lägenheten eftersom värmen är förkrossande effektiv, eller ventilationen lika usel, det känns som jag sitter i en semesterort vid Medelhavet i juli med bar överkropp och en naken glödlampa i taket) men känslomässigt har jag inte riktigt landat i den här staden. Jag är här, men bristen på socialt sammanhang är tidvis plågsam.

Det verkar ibland när jag sitter framför datorn på jobbet som det uppstår ett virtuellt rum någonstans mellan Kina och Sverige. Flashbacks av minnen från forna och gyllenbruna sommardagar smälter ihop med min tillvaro och jag känner mig frånvarande på den plats jag sitter. Programledarrösterna och jinglarna i P1-podcasterna som jag börjat köra i hörlurarna förflyttar mig till terrassen i Löderup, badande i eftermiddagssol. Men det är något som är annorlunda. Det är som om allt blandas samman till en gröt med det kalla ljusa rummet med vita väggar och den dammiga, motsägelsfulla staden utanför.

När magknipen kom som oftast förra veckan och jag inte visste om det någonsin skulle gå över var jag tvungen att påminna mig själv om varför jag är här. Det finns något i den här staden och detta livet som jag inte kan få någon annanstans. Det är därför jag är här. Därför att det här landet är på allas läppar men jag ville ha det över hela mig, genom skitiga trappuppgångar och flagnande dörrkarmar och taxi över enorma landskap av betong och asfalt som slingrar sig mellan bostadsskraporna. Men för att det är fascinerande är det inte nödvändigtvis behagligt, oftare tvärtom. Det viktigaste är att jag inte förflyttar mig för långt in i det där rummet mellan mina världar. Vi kan självklart alla tillåta oss själva att vara sentimentala då och då, men den som stannar där för länge kommer ha svårt att se annat än mörkret i sin egen tillvaro.

Jag hoppas att detta virtuella rum av minnen och visuella intryck kan inspirera mig och inte vara mig till last. Fyra månader är nog precis så lång tid det tar för mig att bekanta mig med Beijing samtidigt som jag hinner forma mina förväntningar inför att komma hem och skapa nya mål för mina tre återstående terminer. Den tiden kommer, nu måste jag se till att skapa mig ett sammanhang så att tiden här inte bara blir en erfarenhet utan också en dag skapar en virtuell korridor som tar mig tillbaka hit, inhöljd i en nostalgisk dimma.

Äntligen hemma!

Så kunde jag till slut pusta ut
För jag och en vän hade hittat ett hem
Slut på trams och nonchalens
Nu kan jag snörvla på i lugn och ro


Ja, nu är det fixat, jag sitter just nu i Dongzhimen nei, Beizhong jie, building 22, unit 14, apartment 901. Jag lyckades på min sista dag som hotellnomad att pricka helt rätt: Belgaren Sven skulle flytta till Hu bei med sin flickvän och bo på korvskinnsfabriken. Han vill passa på att hyra ut lägenheten under OS i augusti vilket passar oss perfekt som reser hem innan dess, och hyran är en tredjedel lägre än liknande erbjudanden i exekt samma byggnad.

Snart ska jag och Linh (min kantonesiskdanska roomie) till Ikea för att inhandla det nödvändigaste och en massa annat onödigt samt äta köttbullar med lingon. Aaah!

Bilderna är kanske inte så smickrande men det är ändå en acceptabel nivå i detta området för 3200 RMB i månaden. Det är Beijing, inte Mellanheden. Men det ser ut lite som Lindängen möter Värnhem typ. Höga "compounds" som byggdes 2003-2005 och ser ut att vara från andra världskriget. Japp, det är exakt samma typ av byggnad med halv trappa upp/ner som jag sett de mest anskrämliga hyresrätter i. Men som sagt, insidan skiljer sig väsentligt. Även utsidan varierar faktiskt. Kontrasten mellan de skitiga och flagnande trappuppgångarna och Mercorna som står parkerade utanför är...så Beijing.