Nihilismens seger

Ja, nu sitter jag här, en vecka innan deadline, och borde inte vara ett dugg förvånad. Trots det hade jag inte trott att jag skulle ha tid att blogga om det här helvetesprojektet men nu när Maya-snillet Yucuei sitter tillsammans med Wei och modellerar om hela skiten så kan jag slappna av.

Efter ett par veckor med hårt slit och många berg och dalar har jag nu fått lära mig att blod, svett och tårar inte är önskvärt. Jag har spenderat ett par nätter här i hopp om att mina välavvägda och geometriskt mer reserverade 3d-modeller skulle få sin chans, men nu när även Weis mer skruvade och korvliknande former ratats tar jag det bestämt inte personligt längre. En vecka återstår i denna vita men så föga oskuldsfulla lokal och i nuläget kommer jag inte att sakna det en sekund.

Istället för att bli uttröttad av extrem fåfänga och byggander som inte är arkitektur kan jag fokusera på det som är viktigt för mig: Staden, livet och tiden. What makes the world go round? En del av svaret finns att finna här på kontoret, men vetskapen om detta är erfarenhet nog, jag vill inte längre vara en del av denna narcissistiska maskin som reducerar vårt komplexa yrke till att handla om att modellera "sexy blobs" i en virtuell 3d-värld.

Någon gång i framtiden kommer jag kunna summera perioden här med något mer än att jag lärde mig grunderna i Rhino. Jag kommer nog alltid föredra lekfullhet framför cynism, även om de två gärna kan få lov att överlappa varandra för att ge den där extra skärpan. Vi borde utmana uppfattningen om vilka verktyg som ska användas tillsammans och om jag en dag kommer finna logiken i att kombinera en motorsåg med network intelligence-scripting tror jag att jag kommer vara något på spåren. Att snurra runt kring en oregelbunden yta skapad av ett par slumpmässiga linjer och samtidigt sitta still framför en platt skärm är inte sexigt, bara dumt.

Så är jag också lite förbannad på mig själv för att jag trots detta låter mig absorberas. Viljan att göra något bra släpper inte taget och jag kommer tillbaka efter middagen för att sitta här till halv två trots att jag inte riktigt vet vad jag gör. Att det också utspelat sig ett sällan skådat triangeldrama den senaste veckan gör mig inte lugnare i min stol, jag får be att återkomma till det när energin som driver mitt ordval inte är så negativt laddad.

Lyssnar på P1 och hör om Färgfabriken Norr, deras nyöppnade filial i Östersund. Självklart kan jag ibland tycka att Sverige är ett tröttsamt litet, trångsynt och präktigt land, men samtidigt är det de saker jag gillar. Kanske inte självgodheten och PK-elitismen men vetskapen om vad som gör Sverige så bra öppnar också upp för en skarpare kritik. Jag tar med mig en del av världen hem. Kanske en blick, ett förhållningssätt som gör mig mer avslappnad när jag betraktar min egen jord. Inte som något vackert men som något globalt. Om vårt land tillhörde kineserna, hur skulle det se ut?