Outside looking in

I veckan tog jag mod till mig och pratade med Dang Qun (en av delägarna) om att köra igång tävlingen i Danmark. Hon frågade om jag var intresserad och jag sa, visst, jag är väldigt intresserad. Vi diskuterade projektet löst och jag tog på mig att göra lite allmän research och studier av hur programmet kan organiseras. Det hela rör sig om en inbjuden tävling om ett höghus på ca 25 våningar i Rödovre i utkanten av Köpenhamn. Idag är tomten en parkeringsplats invid en av huvudvägarna in till Köpenhamn och i programmet märker man att detta är grannkommunens högtflygande planer på en spektakulär byggnad som ska fungera som en ekonomisk motor. Första tanken som kommer upp när man tittar på denna stackars parkeringsplats i den trötta genomfartsförorten är att det är ett högt spel för kommunen att spekulera mot marknadskrafterna. I programmet kan man läsa följande:

"Højhuset skal være et markant punkt i Rødovre. En generator for en positiv
udvikling. Et vartegn for kommunens fremtidsvisioner og potentiale."

Det låter ju väldigt ambitiöst, man kan tänka sig att kommunen känt sig förbisedd efter många år av nyinvesteringar i områden som Örestad och Sydhavnen och nu bestämt sig för att till slut själva sätta spaden i marken, lagom i tid till sjunkande bostadspriser och en överhettad byggmarknad.

Men det är självklart inte min uppgift att ifrågasätta idén, istället ska jag framhäva platsens fördelar i form av närhet till köpcentrat Rödovre Centrum och Vestbadet, Arne Jacobsens lilla bibliotek och rådhus, Damhussjön och alla gröna områden för frilufts-och idrottsliv. Köpenhamn är inte mer än 7 km bort och det går buss och tåg var tionde minut. Perfekt för den ungdomlige 40-talisten som är sugen på att byta villan mot en våning med utsikt över staden och landet, som gärna dansar tango och målar med olja. Hon pysslar gärna med växter på den inglasade balkongen medan han läser biltidningar och på kvällen bjuder de hem vänner för dricka lådvin och njuta av utsikten.

Självklart vill man från officiellt håll inte rikta in sig på en så begränsad målgrupp, men i dessa tider kan det nog vara svårt att locka till sig de urbana 30-åringarna som hellre bor i Örestad eller på Islands Brygge. Barnfamiljerna är redan borträknade och något budgetboende lär det inte bli. Att bygga högt kostar, vare sig marken är billig eller ej.

Det är i alla fall dessa smått cyniska reflektioner och analyser som jag de senaste dagarna börjat lägga ihop till och som ska utgöra grunden för konceptet. Nästa steg är att börja modellera med volymer och se vilka möjligheter som finns. Kanske blir det inte något höghus, eller blir det ännu högre än tillåtet? Och hur ska vi integrera den ekologiska biten, blir det en stor vertikal trädgård som genererar värme och tillåter naturlig ventilation? Halva fasaden täckt av solceller eller en stor vindsnurra högst upp för att markera att vi går in i en ny grön tidsålder?

Det återstår att se hur mycket ansvar jag kommer att ha, men jag kommer göra mitt bästa för att se till att bli spindeln i nätet, den som kan mest om projektet och därmed en given projekt manager. Och vinner vi så vette fan om jag kan fortsätta plugga i höst...

Kulturell korvstoppning

Idag gav jag mig för första gången i Beijing ut på en detox/retox joggingrunda (eftersom man nog klumpar igen lungorna med byggdamm, industrigaser och svetsångor lika mycket som man eventuellt förbättrar sin övriga hälsa). För mig kändes det dock oumbärligt då jag inte går mer än kanske 200 steg dagligen sedan jag började jobba.

Så medan jag sprang i hutongerna och sedermera längs kanten runt den vackra Houhaisjön och lyssnade på Spanarna kom jag med anledning av Johan Hakelius spaning om den moderna, roliga och sociala besserwissern att tänka på ett annat radioprogram som jag lyssnat på medan jag ritade jättevillorna i Sanya. I denna tretimmarsutsändning om Kina talade nämligen en kvinnlig kinesisk lärare i nationalekonomi på en "lyxskola" i Shanghai om "korvstoppningen" som präglar den kinesiska akademiska traditionen. Onekligen är det en skrämmande tanke att en miljard korvstoppade kinesiska besserwissrar skulle börja sätta resten av världen på plats.

Jag började spåna vidare på min egen sits i det hela. Varför springer jag runt en sjö i Kinas huvudstad, en av världens största byggarbetsplatser tillika den stad som ska vara värd för världens största mediala och politiska evenemang i år? Just den frågan kanske inte behöver besvaras men en annan, större fråga börjar utkristallisera sig. En som rör min person och mina ambitioner. För vad är det jag vill med allt detta?

Stora delar av mitt liv skulle nämligen krasst kunna kvalificeras som kulturell korvstoppning. Självvald sådan, väl att märka. Alla middagar med vänner och bekanta och öl på krogen, konstutställningar och resor till när och fjärran, föreläsningar som får alla andra än mig att slumra till så att anteckningsboken ramlar i golvet, bloggande och gratisarbetande för snåla franska snobbar med krokodilskinnsboots och hopplösa försök att bygga modeller av bivax. Allt för att en dag kunna vara en nyfiken kulturperson, en utmärkt social och rolig besserwisser tillika en framstående arkitekt, alltid benägen att göra det oväntade, med ett stort nätverk som berikar mig och mitt professionella liv med annorlunda perspektiv och utmanande teser om vår gemensamma verklighet.

Där har svaret på frågan om varför jag är här och springer runt en sjö i händelsernas centrum medan jag förkovrar mig med popkulturell framtidsforskning finansierad av public service.

One Night In Beijing

Ojojojoj.... karaoke igår kväll alltså. Efter en lite mindre kladdig födelsedagsmiddag än de för Hewei och Yitzak bestämdes det att vi skulle ta taxi till Party World, ett av de hundratals karaokepalats i den här stan. Först fick vi ett sjyhögt pris och var på väg till K-tv sitället, men de förhandlade och fick ner priset till en rimlig nivå. Vi var omkring tjugo pers så rummet behövde vara därefter. Och mycket riktigt var det en hel liten sal med fler soffgrupper och stor projektionsduk som vi till slut blev ledda till.

Yukwei, Xiaofu och de andra började med omedelbart med sin falsettversion av den förfärliga balladen ”One night in Beijing” vars enda rad på engelska lyder just så.Ölen och whiskyn flödade och efter en timme eller så var det dags för en favorit i repris: Billie Jean. Förra gången, på K-tv tyckte jag nämligen att stämning var lite väl sömnig efter alla ballader så jag körde lite dance moves à la klockan-är-tre-på-natten-och-alla-är-fulla-och-glada-så-what-the-fuck, och har sedan dess blivit kallad Max Jackson. Så de ville naturligtvis att jag skulle göra om tricket. Denna gång var dock min röst totalt förstörd av allt hejande och skrikande så jag fick Howard och Eric till att sjunga medan jag hopplöst trasslade in mig i mikrofonsladden i mina försök att snurra graciöst och göra moonwalk på det klibbiga stengolvet. Jublet från de andra kom, men det var nog mest ett slags sympati än verklig uppskattning. Nä, jag tror faktiskt de tyckte min imitation var väldigt kul och jag har inget emot att ”bjuda på mig själv”, jag tror nämligen själv att jag kan göra en MJ-imitation, och då tror de andra de också.

Vid halv tretiden ställde jag in min planerade ”Fly me to the moon” innan jag och Linh ramlade ut i en taxi och lämnade de trötta MAD-arbetarna åt sitt öde.

To the wall and back

Aah, tre dagars ledighet i ett sträck, nu känns det faktiskt skönt att börja jobba igen. Först turen till Commune by the Great Wall i söndags, en fulländad dag med solsken, lite uppfriskande regn, blommande mandelträd, spännande arkitekturupplevelser och en fantastisk solnedgång kompletterad med var sin Dry Martini. Det verkade som säsongen just börjat, när vi kom till klubbhuset hungriga efter några timmars vandrande och upplevande bland bambu-och betongvillor var vi de enda gästerna. Det verkar som holländarna som hade hjälpt oss och visat runt var vårt ända sällskap inne på området och de dök inte upp förrän vi avslutat vår middag, som trots att vi var synnerligen modesta och valde det mest prisvärda de hade slutade på 200 per person. Vilket naturligtvis är löjligt billigt för hela upplevelsen med svenska mått mätt.

Om det var svårt att komma dit med buss så skulle det inte vara mycket lättare med taxi. Eller taxi, det var en från byn som erbjöd sig som chaufför. Den trevliga conciergen i receptionen ordnade allt och försökte dessutom pruta men vi fick acceptera att lägga ut 200 för att komma till närmaste subway, vilket ändå var acceptabelt. Han körde fort men väl längs slingriga serpentinvägar i bergen. Det var underbart att åka bil genom mörkret, jag älskar det och sitter med uppspärrade ögon för att suga i mig känslan. Nånstans när vi var på väg mot motorvägen blev det totalstopp. Det visade sig att en stor lastbil fastnat med sin trailer mellan två lyktstolpar i en sväng och nu stod en hel mobb och följde händelseutvecklingen medan den lokala polisen dirigerade en jättelik grävmaskin att pressa släpet ut ur fällan. Vi hoppade ur bilen och tittade på med muntert humör. Bilen som transporterades uppe på flaket fick sig en del repor i lacken när trailern lyftes i ett hörn upp i luften och släpptes ner en halvmeter längre bort. Och så fortsatte det. Till slut kunde lastbilen backa ur och komma loss, och vi som hade lyckats ta oss förbi alla andra väntande var plötsligt först i kö. Men riktigt så fort var vi inte iväg, det var tydligen en låååång radda lastbilar i motsatta rikingen som i princip gjorde det omöjligt for den stora trailern att komma längre. En stund senare lyckades vi dock köra förbi hela rasket och upp på motorvägen.

Efter hemkomsten blev det en kort öl med några från kontoret på Godot, men dagen var redan fulländad. Och jag hade två dagar till at se fram emot.

Business as usual

På väg till kontoret idag sken solen starkt och vinden var varm. Längs med Gui jie står servitörerna uppradade i sina uniformer, igår såg jag ett helt gäng uppradade som en skolklass inför fotografering, men jag ingen kamera syntes till. Det är underbart att ha ett så stort utbud av restauranger så nära kontoret, men eftersom det mesta är mat från Hebei och Sichuan (dumplings, nudlar, kålrätter, jordnätter, fläsk, ibland fisk men alltid badande i olja och proppad med torkad chili) så blir man ända tvungen att söka sig annorstädes för variation. Igår åkte ett gäng till en tadjzikistansk restaurang vid Worker’s Stadium (märkligt nöjesområde med restauranger och klubbar i närheten av Sanlitun) men vi som jobbar med villorna i Sanya höll oss nära för att kunna fortsätta efter middagen.

Vi tre: Jag, Michele och Pierre, ritar alltså riktiga MTV cribs-villor för den konstgjorda ön Phoenix Island (för vilken jag tidigare ritade på en slags shoppinggata). Michele hade redan gjort den största på 1500 m2 och eftersom han är snabbast på att modellera i Rhino fortsatte han att göra snabba volymmodeller av de mindre villorna. Det handlar om runda former som skjuter in i varandra, och med tre våningar så ser det ungefär så smaklöst ut som det låter. Jag satt i tisdags och gjorde någon slags förslag till den minsta ( bara 600 m2) men det blev så klart en alldeles för komplicerad form för att jobba vidare med inom den korta tidsramen. Till på söndag ska vi alltså ha klart ett förslag till fem olika villatyper: planer av alla våningar inkl källare, 3d+modeller och en masterplan med deras placering i terrängen. Beggherren vill dessutom i nästa skede ha minst ännu ett förslag med ett annat koncept för alla typer utom den största. De andra runt om mig ritar samtliga planer till ett 200 m högt organiskt format hotell med ett hål i mitten – 330 rum och ett hundratal lägenheter, 16 presidential suites om 400 m2 vardera, en gigantisk swimming pool över tre våningsplan, en inglasad park högst upp...

Det var delvis därför jag kom hit: Overkligt stora projekt i en ofattbar skala som ska ritas omöjligt fort och se otroligt häftigt ut. Det jag gör här är i princip raka motsatsen till vad jag lärt mig i skolan. Just därför är det också intressant – under en begränsad tid – att vara med i det här sammanhanget och få en erfarenhet jag aldrig skulle kunna få annars, utom möjligtvis i Dubai.

Overflow

Torsdagsmorgon och snabb uppdatering. De kvällar jag inte jobbar till halv två blir det middag med folk från kontoret och ganska sent med mycket folköl. Igår missade jag improv-workshoppen för andra gången i rad, istället blev det att inreda en villa på 1200 kvm, vi ska ha färdigt 3d-modeller och planer av fyra varianter till på söndag: 600, 800, 1000 och 1200 m2, den på 1500 är klar och fungerar som vägvisande. Det handlar om programpunkter som bastu, turkiskt bad, cigarr/vinsmakningshörna, gym, massagerum, avskilt konferensrum för 20 pers, 4 sovrum med privata badrum, ett master bedroom på tredje våningen med panorama-utsikt etc etc. Allt inrymt i en byggnadskropp utan en rät vinkel, allt är runt och kurvigt.

Jag undrar: vad är det egentligen jag kommer ha nytta av i den här övningen? Att få plats med både turkiskt bad och en rund 30 m2 jacuzzi på tredje våningens terass?