Another day, another yuan...

Ännu en intressant dag som tyvärr föregicks (märklig ordkonstruktion va?) av en obehaglig natt. Visserligen kände jag mig ganska risig igår kväll, jag blev aldrig hungrig på kvällen och allt jag fick i mig innan jag gick till sängs var en halv banan och några nävar russin. Vaknade ett par gånger under natten med (ursäkta mig men) obehagligt irriterade slemhinnor och en jobbig hosta. Märkligt att jag inte fattade att hostan som kom krypande redan igår var första tecknen på nån slags halsinfektion, exakt vilken benämning det har vet jag inte men det är mycket slem som inte vet var det vill och det river i halsen när det väl vill röra på sig. (ursäkta detaljerna igen)

Trots det gick jag bort till kontoret efter lite kinesisk frukost, denna gång några extra apelsinklyftor och en och annan sockerkaka. Ansvarsfull och proaktiv (nåja) som jag är bestämde jag mig för att hitta ett apotek och införskaffa lindring med en gång. Självklart lyckades den lilla hjälpsamma tjejen sälja på mig både det ena och det andra, det slutade med att jag skulle kränga totalt 14 tabletter tre gånger om dagen, det verkade vara naturläkemedel så jag antar att effekten är ganska blygsam.

Jag fick nya instruktioner av min arbetsledare som uppenbarligen inte hade haft full koll på arbetsfördelningen och nu bad mig lägga lanskapsbehandlingen på is för att istället hitta material och referenser för balkongräckena och glaspartierna. Ungefär precis vad jag sa till henne två dagar innan, att komma på ett helt koncept för landskapsbehandling på ett par dar när det redan finns en landksapsarkitekt som jobbar på saken är complete waste of time. Nåväl.

Jag slöade lite och försökte jobba medan rethostan blev värre. Vid tolv var det dags för ett nytt lägenhetsbesök, denna gång hos en tjej på kontoret som skulle flytta från sin studio till nåt större och därmed lämnade denna till förfogande. En kvarts promenad bort låg på hörnet av två stora gator ett lägenhetshotell i nykinesisk stil. En rödklädd piccolo mötte oss i dörren och därefter ett antal värdinnor. Lägenheten var mindre än mitt hotellrum, men ungefär lika fräsch och ljusår ifrån vad jag sett tidigare. Första tanken var att jag tar den, men så tänkte jag på stackars Dinah som jag av en ren slump parats ihop med av sekreteraren på kontoret. Vi skulle ju komma ungefär samtidigt till Beijing och kunde ju då skaffa nåt tillsammans. Så där hade jag gått och letat efter nåt att dela utan att ens veta vad hon skulle vilja ha. Aha! Tänkte jag, det var ju så sjukt lång korridorer på det här stället, visst måste det finnas fler lediga rum? Så kan vi bo här allihop men var och en för sig. Ok, de skulle ringa agenten, men tills vidare väntade jag med att säga ja.

Efter lunch bar det av igen, denna gång för att se en fyra som vi skulle kunna dela med dansken som också letar bostad. En rejäl promenad senare in i de ryska kvarteren hittade vi till slut till huset, enligt agenten byggt 2005, jag skulle säga att det liknade nåt från kalla kriget. Galler för fönstren så klart, ända upp på tredje våningen. Ok, det var ganska skitigt men inte slum, här fanns hjälpliga trädgårdar och husen var inte 15 våningar utan 5. Lägenheten var ombonad oc med gigantiska speglar i alla rum, vilket nog gjorde under för rumskänslan. Utanför fönstret i köket (inhyst i en inbyggd balkong) förbi täta taggtrådsstängsel låg ryska ambassaden. Själva ambassaden såg man inte till, men väl en park med kullar och dammar och en och annan patrullerande vakt. Ingen trafik i alla fall.

Ok, stället hade karaktär men inte fan kunde vi stå där och skaka hand med den stackars gubben som bodde där och var tvungen att hyra ut för att tjäna lite extra bredvid utan att ha fått klartecken från den tredje rumskamraten. Så vi avvaktade och gav oss av tillbaka till kontoret.

Framåt kvällen började det skramlas lite runt mötesbordet, tydligen skulle "the research group" berätta om sina initiala fundringar. Uppenbarligen har kontoret (MAD) dragit igång en forsknings-och utvecklingsenhet (EXE) med syfte att ge ut böcker (Dinner, och i samband med bokutgivingen arrangera ett antal "dinners" runt om på jorden) men även forska omkring, ja, det var det diskussionen skulle handla om. Gruppen hade varit ute på några institut på arkitektskolorna i Beijing och kollat på webben om forskning på ämnen som parametri, scripting, network intelligence etc. I slutet av presentationen ställde de frågan: Can architecture contribute to nature? Frågan mynnade ut i en diskussion om vad forskningen skulle kunna handla om, förutsatt att man ville bygga vidare på den forskning som finns om avancerad programmering för designändamål i samverkan med hållbarhetstankar.

Något konkret kom vi inte fram till, men en timme senare satt nästan hela gänget runt bordsgrillen på en koreansk barbecuerestaurang och krängde kött och hivade öl som om det inte fanns någon morgondag. Jag fattade lyckligtvis när det var dags att lägga av med köttet men i slutet av kvällen hade säkert tio brickor med prima ryggfilé, fläsklägg och kycklingvingar passerat över elden. Ölen fick mig ganska snart att glömma halsbesvären och nu tillbaka på mitt lyxiga hotell ångrar jag inte att jag föll till föga för detta simpla trick. Däremot borde jag nog krypa till sängs för min arma kropp kan behöva all sömn den kan få.

God natt!


(fotnot:an för köttkavalkaden inkl dryck: 64 yuan per skalle)

Floor 6½ : Watch your nose!

Igår fick jag alltså kontakt med några lägenhetsagenter genom en site som heter The Beijinger. Ringde på morgonen och bestämde träff på eftermiddagen och fick med mig en kinesisk tjej från kontoret som tolk samt en dansk potentiell sambo. Efter att till slut hittat till rätt tunnelbaneutgång dök killen upp en 20 min sent. Nåväl, han hade några stycken att visa så vi skyndade oss bort för att kolla på den första tvåan (two bedroom). Tydligen var den inte så bra, men ettan på andra sidan gatan var bättre. Ok, jag ville hellre börja med att se tvåan så vi gick bort till det stora slitna komplexet som inte riktigt liknar nåt man kan hitta i sverige, den närmsta jämförelsen skulle väl vara rinkeby möter christiania, fast utan de glada pundarna utan istället kinesisk misär. Och detta innanför den innersta ringvägen (= centrum) och ett stenkast ifrån kontoret. Men eftersom jag uppenbarligen ännu inte fattat vilka områden som är bättre än andra så trodde jag detta skulle vara hyfsat bra.

Genom grindarna och in i byggnaden, allt sjukt slitet och nergånget. Vid hissen står det en man bredvid en man i rullstol som tittar på trafiken utanför genom det förgallrade fönstret. Killen som ska visa oss lägenheten säger att hissen bara går till varannan våning, 1, 3, 5, 7 och 9. Tur att vår lägenhet låg på 7:an. Hissdörren öppnas och där sitter en tant på en sliten inplastad stol med ett litet bord framför sig och trycker på knappen. Bara i Kina tänker jag, för det här är nog så långt ifrån Hilton man kan komma. Väl uppe visar det sig att hissen leder ut till en loftgång varifrån lägenheten ligger en halv trappa ner. Redan i förmaket märker jag hr det luktar surt och mycket riktigt är det den sunkigaste lya Gud skådat som presenteras. Köket halvt brunt och skevt av smuts, bredvid ett litet sovrum med en alldeles för stor säng och fönster ut mot ett schakt. I vardagsrummet står en stackars röd bäddsoffa med armstöden helt svarta av.. jag vill inte veta. Ok, jag behöver inte se mer, just take me out of here!

Efter att han sagt att enrummaren var bättre följde vi förhoppningsfullt med, men mycket riktigt visade det sig vare en nästan exakt likadan lägenhet i ett likadant jättehus på andra sidan gatan, men denna gång satt det en en översminkad tjej med urringning och lackstiletter i soffan när vi kom in. I övrigt var den tom, så när som på en gigantisk säng och skrivbord. Aningen bättre skick än den första, men köket var som ett afghanskt nomadskjul så när som på jordgolvet. Det sjukaste var när han sa att huset byggdes 2003. Jag skrattade, det var inte möjligt. Det är för fan rena gulag! Hur kan man ens sätta spaden i marken för att bygga nåt sånt i en marknadsekonomi?

Efter ännu ett tappert försök där en helt annan agent lyckades släpa mig bort till exakt samma byggnad igen var det bara att dra slutsatsen att jag skulle få titta på många lägenheter och troligtvis gå upp en del i hyra för att komma ifrån liknande bottenskrap. Nä, jag tror indiskan som ockuperar min lägenhet kan skatta sig lycklig, hon kommer nog aldrig och bo bättre än så.

In the heat of the night

Äntligen! Sitter jag vid ett skrivbord (vilket jag iofs gjort hela dagen också) på ett riktigt hotellrum med ett eget badrum och engångsslippers på fötterna och ett sort jä*la element bredvid sängen så jag måste ta av mig kläder för att inte bli för varm. Och imorgon bitti har jag en frukostbuffé att gå ner till. Visst, det kostar lite mer, de hade inga enkelrum så jag fick ta en dubbelrum för 220 kr natten ungefär. Det kan man leva med, förhoppningsvis hittar jag nånstans att flytta in innan veckan är slut. Just nu är det i alla fall värt varenda öre.

Jag gör ju inte av med några pengar på annat heller, mat får vi serverat på jobbet, både lunch och middag om man stannar så länge. Transport kostar nästan ingenting, som sagt är taxi löjligt billigt och tunnelbanan 2 kr för en biljett. Så vad ska man annars lägga stålarna på om inte lite livskvalitet?

På kontoret fortsatte jag med landskapsarkitekturen idag, det gick mycket bättre. Jag har en idé som jag ska presentera för chefen som kommer tillbaka imorgon, och min arbetsledare verkade gilla den. Det känns helt sjukt att gå från att vara på ett kontor med 3 arkitekter och 2 praktikanter där jag var tre steg ifrån formgivningen till ett med 30 anställda och 20 praktikanter och jag sitter och formger från dag ett.

First we take (shit in) Paris, then we take (it back in) Beijing! ;)

Mitt i pannkakan

Så var det dags för första arbetsdagen. Och trots att jag är bekant med kontorets lokalisering verkade det svårare för taxichauffören som släppte av mig för tidigt. Ja, det är ju omöjligt att kommunicera, inte ens kroppsspråket verkar vara kompatibelt. Väl på plats hittade jag en ledig arbetsplats och de gav mig ett papper om sekretess och kreativ copyright att skriva på. Redan det kändes förvånande välorganiserat, nåt sånt såg man inte till hos Edouard Francois, vilket iofs inte var så konstigt, de utnyttjade ju aldrig mitt kreativa kapital.

Ännu mer förvånad blev jag när Qun, den kvinnliga chefsarkitekten kom in i rummet och ropade "Office meeting! Everybody stop what you're doing!". Nu är det ju mestadels arkitekter det handlar om så trots idogt uppmanande tog det några minuter innan styrkan släpat sig bort och satt sig runt, men på begörigt avstånd från "the boss". Detta var naturligtvis inte till belåtenhet så efter lite trugande släpade några sig bort till bordet och satte sig bredvid. Dagens första ämne var föga förvånande de nya tillskotten i arbetslaget, och jag, spanjoren Luis och två kineser fick presentera oss inför denna lagom tröga skara.

Därefter presenterades de olika projekten som de just nu håller på med; Sinosteel Plaza, två höghus som precis fått byggtillstånd och ska börja byggas i mars; ett gigantiskt hotellprojekt på 430 000 kvm vid kusten; ett inredningsprojekt för ett hotell som har olika arkitekt för varje våning (det konceptet kan vi) men det såg ändå rätt imponerande ut, samt ett blobliknande museum i mongoliet som har börjat byggas.

När mötet avrundades var det dags för lunch, då dukades det fram den ena läckerheten efter den andra inne i köket, det var bara att ta ett par pinnar och komponera ihop sin egen lunch. Jag vet inte riktigt vad det var jag fick i mig, men gott var det i alla fall. Ok nu kan man äta en riktigt god bit mat för runt tio spänn i det här landet, det är verkligen helt galet, precis som att taxi i tio minuer från mitt hotell till jobbet kostar 15 kr. Kollektivtrafik? Njä tack.

Efter lunch fick jag så veta vad jag skulle arbeta med. Nu är det alltså i klass med Dubai: En gigantisk ö kanske 200 m utanför kusten i södraste Kina (nåt på S) med ett stort torn med hål i, ett antal mindre bostadstorn, en massa utspridda paviljongvillor, en stor rund arena med de olympiska ringarna i botten (det kan de nog ta och glömma, ön är inte ens anlagd...) men det hela ska bara ritas färdigt. Jag fick hand om "commercial street" ett slags utomhus-shopping center med svängda balkonger som behövde göras om lite. Rita ingångar och titta på hur det ser ut i gatunivå. "Det som är ritat är bara en kladd, kom med ett nytt koncept" ok...heheh sa jag och satte mig i ett hörn med ritpapper och blyertspenna. Efter ett tag satt jag och ritade om hela gatuplanet och terasserna mot havet, då sa tjejen att, du borde nog ta kontakt med kontoret som är ansvarig för landskapsarkitekturen, de är i N.Y, du ska få deras msn så kan ni prata om det. Men det funkar bara sent på kvällen eftersom det är 11 timmars skillnad...

Jag satt kvar ett bra tag och skissade, men fan vet vad det gör för nytta om det redan är någon on the case. Imorgon lägger jag landskapet på is och så blir det till att ta itu med balkongräckenas detaljer och glasfasaderna, det är lite mer överskådligt.

Frosty the chinaman

Ischi ischi vad det var kallt idag! Naturligtvis fattade jag inte det förrän jag var på väg till fika med Annas vän Erik och då var det för sent för att vända och dra på sig långkalsonger. Jag huttrade rejält när jag kom fram till köpcentret vid Xishimen. Ja, jag vet att det låter sjukt american att "go to the mall" men det är inte lätt att hitta andra ställen att fika i den här stan än på amerikanska starbucks-klon-caféer i köpcentra, i alla fall inte i närheten av där jag bor.

Erik var som jag hade förväntat en väldigt gemytlig och lättpratat jönköpingsbo (ja, sedan 1½ år pekingbo förstås) och vi fick övat de synnerligen svåra kinesiska vokaltonationerna och pratat arkitektur och varför det är ok att säga att Mao hade 70% rätt och 30% fel. Han berättade att kineserna inte har någon aning om att deras regering kritiseras av andra (väst) länder, så det blir intressanta diskussioner med klasskamraterna. Men mest läser han gammelkinesiska böcker och jobbar på Microsoft. Planen är dock att åka hem till Lund så småningom och läsa data, genom att kunna flytande kinesiska i tal och skrift lär det inte bli svårt att få ett jobb inom den branschen.

Efter dryga två timmars konverserande började vi känna oss lite yra, speciellt jag som bara slängt i mig nåt ångkokt på vägen dit, så vi lämnade denna gigantiska luftkonditionerade köpkyrka för att gå runt hörnet längs motorvägen till de små lokala kineshaken. På vägen in lyckades vi även springa på en förvirrad bangladeshier som letade efter en muslimsk restaurang. Efter några vändor lyckades Erik hjälpa honom med beställningen medan vi satsade på för Erik klassisk kinesisk husmanskost (?): Varm tomat-och äggröra och tofu med en brunaktig chilisås, allt serverat på en hög med ris. Tomat-och äggröran var förvånansvärt fyllig, medan tofun var geleaktig och såsen smakade bränt. Jag var fortfarande genomfrusen och efter att vi sagt adjö vid tunnelbanan och jag begav mig hem på min lilla barncykel kände jag hur magen börja svälla...jag kunde inte cykla snabbt nog för att komma tillbaka till sängen och mina små svarta räddare, carbo medicinalis.

Tack Anna, för att du ringde just då, när jag låg inbäddad och mitt mod var som lägst. Det var underbart att höra dig berätta om simulerad riskhantering och gamla och nya projekt. Det kan nog komma till nytta i alla sammanhang kunna bedöma riskerna, speciellt när det gäller hjärtoperationer ;)

Great expectations

Så igår kväll fick jag klart bekräftat att jag befinner mig i händelsernas centrum. Förutom att alla blickar oundvikligen riktas hitåt på grund av OS är det inte bara spielberg och andra hollywoodysar som hittar hit (och härifrån) utan allt möjligt intressant och oväntat folk.

Efter en dag fullsmockad av ganska ytlig sightseeing (från en cykel på avstånd betraktande) kom jag till min snara arbetsplats vid 19-tiden för att delta i deras "happy hour", en förvånansvärt välorganiserad tillställning med öl och vin, lek och pingis. Det är väl ungefär hälften eller mer kineser och kanske pratar hälften av dem engelska, resten är en blandning som blir alltmer brokig: spanjorer och portugiser, en israel, en belgisk journalist som varit med att producera den snart utkomna boken om kontoret kallad Dinner. Överhuvudtaget en hel del openminded och trevliga människor, precis den typen som jag saknade i Paris.

De tvekade så klart inte heller att bjuda in mig till "salon" hemma hos André Schmidt, en av projektarkitekterna på CCTV och TVCC (bilden) och uppenbarligen även upphovsman till en bok om Beijing samt vän till kvällens föreläsare Michael Rock, grundare till 2x4, ett i N.Y. baserat minst sagt inflytelserikt kontor inom grafisk design. Efter en mycket intressant utläggning om konspirationsteorier om och i reklambranschen tog vi en öl till och jag fick tillfälle att växla några ord med min "klon", en kille vid namn Brendan som nästan alla jag hittills träffat på kontoret misstagit mig för. Han hade tydligen varit med att skriva i boken om MAD och Content så jag hade nog mött min överman i det sammanhanget. Ok, han är i alla fall inte arkitekt, men däremot väldigt trevlig. Liksom de flesta andra närvarande. Trots detta skingrade sig denna intellektuella skara ganska fort och jag delade en taxi hem med en av de andra nykomlingarna på kontoret, Luis.

Det är inte för inte att förväntningarna skruvas upp för vad denna megastad ska ha i sitt sköte, men i vilket fall som helst tror jag inte att jag kommer bli besviken.

bloggfilter

Det här var nog det sjukaste. Ögenblicket efter att jag postat mitt senaste inlägg försöker jag ladda bloggen. Icke. inte heller Älskade Beijing som jag hade hoppats skulle kunna vara lite av en guide går att ladda. Posta kan jag, men inte läsa.

Leve Mao!

Andra tankar

Problemet är ju bara att när jag vaknar och det är knäpptyst tror jag att det är morgon. Klockan visar 01.13 och jag vet inte vad jag ska ta mig till. En tanke: Jag har internet på rummet, det måste vara sövande att skriva av sig...

Arrival of the fittest

Så var jag framme. Blev insläppt i landet trots att jag inte ens har visum fram till avresedatum, phew! Close one. För en gångs skull hade jag sett till att det skulle stå en sån där stackars herre med mitt namn utanför exiten, men döm om min besvikelse när jag passerat den extremt långa raden av lagom entusiastiska chauffören och reseledare utan att ha sett mitt namn. Ett dyrt (16.95kr/min) samtal till hotellet senare dök min kontakt så småningom upp.

Smogen låg tät redan över flygplatsen, man kan inte se mer än ett par hundra meter bort. Det känns helt overkligt. Första intrycket var dock gott, solen sken (faktiskt! man kunde förnimma den nånstans där utanför) och på vägen från flygplatsen hade jag en skön känsla i magen. Den skulle dock komma att förvandlas till det rakt motsatta vid slutet av dagen...

Det var nog tur att jag beställde hämtning därför hotellet avslöjar i varje fall inte med sin dekorerade men enkla port sin funktion för en utlänning som jag. Jag släpps in och hälsar på den enda engelsktalande tjejen som kallar sig Molly. Innan jag ber att få se rummet betalar jag för fem nätter, ovetande om att badrummet ligger i ett skjul på andra sidan gården från mitt rum. Jag tänker omedelbart på det obehagliga i att skrida över en nollgradig innergård iklädd endast handduk och trenchcoat...men det är bara fem nätter, det får gå, sen bytar jag upp mig och förhoppningsvis flyttar in i en lägenhet i början av mars.


Jag får tre beskrivningar hur jag ska ta mig till kontoret, som uppenbarligen inte alls ligger i samma område som hotellet. Beslutar mig för att ta metron vars närmaste station inte alls visar sig vara särskilt nära. Efter mycket om och men hittar jag byggnaden och släpps in för att prata med min kontakt, herr Ming, som självklart visar sig vara en fröken.

Trots mina initiala fel kalkyleringar känns det bra när jag väl kommer till kontoret. Det är ungefär som jag föreställt mig, en stor ljus luftig lokal och folk som verkar fokuserade men trevliga. Jag frågar om de ska ha någon social aktivitet och mycket rikigt har de lite avslappnat ölhäng på fredagar, vilket passar mig utmärkt för att inte vara helt grön när jag börjar på måndag.

Efter detta upplysande besök tar jag mig tillbaka till hotellet för att leta upp en lokal restaurang som ändå känns fräsch och välbesökt. Hittar ett skönt litet ställe på andra sidan av detta gigantiska kvarter genomsprängt av hutonger. Lite nudlar, inlagd spicy kål och jördnötssallad väljer jag tacksamt ur en engelsk meny, och trots detta medvetna undvikande av kött lyckas jag ändå drabbas av en obehaglig uppsvälldhet på vägen hem. Nu har för övrigt firandet av årets första fullmåne dragit igång vilket innebär ändlöst med fyrverkerier och smällare, och det är inte bara ungarna som fyrar loss, nä här ska det även smällas seriekopplade dragon flies och allt vad det heter.

Samtidigt som externa kakafoni får kulminera medan jag trampar på i hutongerna, är en annan slags kakafoni på väg att kulminera inom mig. Tur då att jag förberett mig väl denna gång: fyra koltabletter senare lägger jag mig för att sova och slocknar omedelbart när klockan ännu inte hunnit bli 21. Tröttheten slår ut alla beijings smällare, när de kör igång utanför på gården är det knappt så jag vaknar.

Skrällen i Malmö

Det må vara fem på morgonen och mitt sinne må vara en aning försvagat men är ändå inte Bob Hund det sista geniala bandet som inte varit med i melodifestivalen? Tack Frida för en oförglömlig fest, jag kommer ha den med mig hela den långa vägen till Ostindien.

Apropå ost så blir det nog en sällan skådad matvara i mitt kommande hemland, men kanske kan det ersättas av fylliga berättelser om livet hemma bland molntussarna. Så skriv och berätta vad som händer i min kära hemstad vänner, skriv!

Förkortning av liv: lv

Jaha

Då kunde jag börja det nya kinesiska året med att räkna ut att jag under mina beräknade fyra månader i Peking kommer att förkorta mitt liv med ca tolv dagar. I DN:s artikelserie om Kina hänvisar man till studier som beräknar att medellivslängden förkortas med ca åtta år för de som bor i Peking. Om man generöst beräknar den förväntade livslängden till 80 år motsvarar detta en nedräkning på 10 %. Mina drygt 120 dagar borde då alltså motsvara knappt två veckor.

Look out grandma, here I come!